Emma Frans, inläst av Anna Maria Käll
4 h 38 min. Volante 2019 (2017)
I min profession får jag höra mycket om medie- och informationskunskap. Vi pratar sociala medier, källkritik och digitala klyftor och förväntas emellanåt lösa dessa problem. Jag tror att många bibliotekarier drog en lättnadens suck när Factfulness (2018) kom och redde ut en del av detta. Eller, gjorde den det? Visst belyste den läget i världen och förklarade hur statistik fungerar, men kanske var det fel nivå. B- eller C-kurs när många är på A-nivå.
Med medicinforskaren Emma Frans (f. 1981) Larmrapporten har det löst sig. A-kursen finns i hennes bok.
Utifrån sitt egna forskningsområde, huvudsakligen, beskriver hon olika fällor man kan trilla i när man försöker förstå journalistik, vetenskapliga rapporter, propaganda och förhållandet dem emellan. Det är enkelt hållet, tydligt i sitt fokus och emellanåt underhållande. Frans relaterar ofta till barn och föräldraskap, något som både belyser en sund experimentlusta och en frustration över att inte vara öppen för tämligen sakliga argument: ”Det såret blöder inte, du behöver inget plåster, nehej, okej, ta ett bamseplåster dår.”
I en tid som alltmer lever på fart och klick är böcker som Larmrapporten viktiga. Inte nödvändigtvis för att de allra mest faktaresistenta plötsligt ska bli bra på källkritik eller för att de ekonomiska system journalister och medier lever under plötsligt ska reformeras. Nej, snarare för att alla däremellan ska få hjälp att hålla emot och förstå att dämpa villfarelsernas spridning. Om jag tar en minut på att kolla ifall Facebook verkligen förbjudit färgen svart får jag snabbt reda på att så icke är fallet och kan, med samtida termer, minska spridningen.
När du läst Larmrapporten så kommer du vara en klokare människa och en pusselbit för att få nätet, framförallt, men även familjemiddagar och lunchrum, till ett inte nödvändigtvis trevligare men åtminstone mer sansat ställe.