Timothy Morton
201 s. University of Minnesota Press 2013 (2013)
Var man än ser sig omkring tycks det finnas en kris. Är det inte klimathotet och pandemier är det diktatorer som viftar med kärnvapen eller en sen-kapitalism i självförstörelseläge. Det är så pass stora processer, komplexa till sin natur, att det är i princip omöjligt att få överblick över dem, ens om man är många som hjälps åt. Den engelska filosofen Timothy Morton (f. 1968) kallar dessa för hyperobjekt och i sin, lämpligt betitlade, Hyperobjects diskuterar han hur det synsättet kan hjälpa oss att förstå och hantera det som händer omkring oss.
Utgångspunkten för Mortons filosofi är att människan inte är i centrum och att saker, företeelser, objekt har egenskaper som är oberoende av människans uppfattning av dem och att de äger sin plats vare sig vi människor uppfattar dem (eller ens existerar) eller ej. Om ett träd faller i skogen hörs det, grovt förenklat. Morton använder ganska många ord för att förklara det som kallas objekt-orienterad ontologi och även om det är intressant och tankeväckande är det inte därför Hyperobjects är en så omvälvande bok för mig.
Hyperobjekten skiljer sig från övriga objekt i det att helheten inte går att förnimma på grund av dess fysiska storlek, dess komplexitet, dess tidsrymd eller vår begränsade uppfattningsförmåga. Globala uppvärmningen är ett hyperobjekt som är så pass komplext att det inte går att förstå i sin helhet, radioaktiv strålning (efter exempelvis kärnvapen eller radioaktivt avfall) är ett hyperobjekt som vi inte direkt kan se och vars effekter sträcker sig tiotusentals år in i framtiden. Problemet är att hyperobjekten heller inte går att bortse ifrån. Vi befinner oss alltid i dem. De kladdar ner allting, ja vårt själva tänkande. En gång i tiden kunde man okomplicerat prata om vädret, nu går det inte längre eftersom vädret är en del av ett hyperobjekt, den globala uppvärmningen, som vi är påverkade av. Vi kan inte låtsas som att radioaktivitet inte längre finns och även om vi skulle nå en komplett nedrustning kan vi inte tänka oss en värld där kärnvapen aldrig funnits.
Ur detta följer framförallt två konsekvenser:
1. Bara för att vi inte kan greppa ett hyperobjekt betyder det inte att det inte finns eller att vi kan ignorera det. Vi måste förhålla oss till det i sin ofullständighet och dess enorma spann. Vi måste tänka på, och känna medmänsklighet, med varelser som ska gå på jorden om tiotusentals år.
2. Konstuttryck blir kanske ett av de starkaste verktygen, inte för att förstå hyperobjekt, men för att kunna hantera dem. I Entangled Life (2020) frågar sig Merlin Sheldrake om det snarare är svamparna som tämjt människan än att människan odlar svamp. Lite på samma sätt öppnar Morton upp för att exempelvis klimatfiktion är den globala uppvärmningens sätt att påverka.
Mortons idéer i Hyperobjects vänder upp och ner på många av de sanningar och uppfattningar vi tagit för givna. Även om vi lyckats ta till oss att jorden kretsar kring solen och att vårt solsystem är en del av en enorm rymd (så vitt vi vet) har vi ännu inte kommit förbi tanken att människan är ett subjekt och att allting annat är objekt, snarare än att även vi är objekt och äger samma giltighet som en gaffel, Merkurius, ett lamm, evolutionen eller Victoriafallen. Och när vi kan tänka oss dit, då kommer vi ha lättare att agera kring vår omvärld.
Hyperobjects är omvälvande och det kommer nog dröja innan jag är färdig med den, om jag någonsin blir det. Och denna beskrivning av boken är en förenkling av, möjligen har jag missuppfattat något, men jag tror ändå att resonemanget kring hyperobjekt i stort, utifrån Mortons tankar, skulle kunna lära oss mycket. Inte minst när det känns som att vi dinglar med benen vid avgrunden.