Emily St. John Mandel
301 s. Picador 2020 (2020)
Jag blev helt betagen av Station Eleven (2014), kanadensiska Emily St. John Mandels (f. 1979) post-apokalyptiska roman om att leva, inte bara överleva, efter att en influensapandemi slagit ut större delen av samhället. Kusligt aktuellt nu, men på sitt sätt är det skönt att hennes senaste roman, The Glass Hotel inte alls handlar om det.
Istället handlar The Glass Hotel om skuld, tror jag. Eller skuldmedvetenhet. Paul är misslyckad i det mesta, arbetar dåligt, studerar dåligt, gör visserligen musik bra men för ingens öron. Efter en koncert med gruppen Baltica råkar han bjuda en i bandet på dåliga1 droger, denne dör och hemsöker sedan Paul. Hans syster Vincent (ja) är rotlös, men när hon anställs som troféhustru åt en riktigt, riktigt rik typ, Jonathan Alkaitis, får hon leva i landet pengar ett tag. Det är väl en tillvaro så god som någon, tycker hon, åtminstone innan hon lyckas fånga vad som skulle göra henne lycklig på riktigt.
Romanen växlar mellan Paul och Vincent, mellan dåtid, nutid och framtid, på ett sätt som skapar en väldigt trevlig dynamik. Kanske hade den gått att skriva helt kronologiskt och fungerat bra sådan, men Mandels litterära stil bjuder in till att glänta på locket, lite i taget, från olika håll. Att mycket inte står rätt till är tydligt och att ingen av dem egentligen tycks vara huvudpersoner i sina egna liv bidrar till en alldeles särskild stämning. Det som skulle kunnat tas för passivitet är snarare själva premissen. Deras liv är kantade av skuld, skuld de kanske inte hade kunnat råda bot på i deras ungdom, skuld de behöver bära för att komma vidare.
The Glass Hotel är ingen Stations Eleven, försöker inte vara det heller. Mandel är en kompetent författare och det är en habil roman, men jag är ändå en gnutta besviken. Utan att begära instrumentell litteratur, det gör jag absolut inte, säger den för lite, lämnar inget direkt avtryck trots att alla förutsättningar finns. Om något funderar jag på om den förtjänar en omläsning för att se om det döljer sig saker i den som man missar första gången. Alltid något, antar jag.