Emily St. John Mandel
255 s. Picador 2022 (2022)
När jag läste The Glass Hotel (2020) av kanadensiska Emily St. John Mandel (f. 1979) var jag lite besviken. Det kändes som att det fanns något där som inte riktigt fick vingar och när jag var klar sveptes det ytliga avtrycket bort och blev till inte särskilt mycket alls, trodde jag. Hennes senaste roman, Sea of Tranquility, är en tidsreseberättelse och under min läsning kändes vissa saker märkligt bekanta.
1912 har Edwin St. John St. Andrew blivit skickad till Kanada, alla kostnader är täckta bara han håller sig borta från Storbritannien. I skogen utanför den fiktiva orten Caiette på Vancouver Island blir han drabbad av en överväldigande händelse: ljud och ljus som från en annan tid, obegripligt och flyktigt, på en sekund är den borta igen. 2020 sitter Mirella Kessler i publiken när Paul Smith spelar sin musik och visar videosekvenser utan egentligt sammanhang. I en av videorna ses samma märkliga fenomen som Edwin upplevde. 2203 har författaren Olive Llewellyn lämnat sin koloni på månen för att turnera med sin bok ”Marienbad” i vilken det, mycket riktigt, förekommer en passage som beskriver samma sak som setts tidigare. 2401 lever Gaspery-Jacques Roberts ett oansenligt liv till dess han lyckas övertyga sin tidsreseforskande syster att han är den perfekta kandidaten att resa tillbaka i tiden och undersöka den anomali som kan vara tecknet på att de/vi lever i en simulering.
För den som minns The Glass Hotel är det nog en del som är bekant. Sea of Tranquility är inte en uppföljare, inte alls, men Paul, hans syster Vincent och hennes kompis Mirella förekommer alla och en del av det som berättas där får en förklaring, andra saker knyts ihop. Det är en fin återanvändning av romanen, om än kanske inte helt nödvändig. Jag uppskattar det dock och ger mig och alla andra som lojalt läst St. John Mandels böcker en extra dimension (som jag tror man klarar sig alldeles utmärkt utan om man läser Sea of Tranquility utan att ha läst något annat av henne).
Sea of Tranquility är ett barn av pandemin och även om den bara nämns i förbifarten när ett annat virus sveper över världen knappt tvåhundra år senare så finns de egna erfarenheterna av vad som hänt omkring oss som en fond. Skickligt bygger St. John Mandel upp en värld där de frågor och teman vi alla ställts inför under pandemin har en naturlig plats: hur förhåller vi oss till isolering, ansvar och medmänsklighet? Hon gör det på ett värdigt sätt, lutar ständigt åt, precis som i Station Eleven, någon form av vänlighet som alltid tillåts om inte vinna så åtminstone driva på berättelsen framåt. Även när det är svårt tenderar figurerna att välja att hjälpa och vilja väl. Det tycker jag om (vilket inte kommer som någon överraskning för de av er som följt mina recensioner här).
Sea of Tranquility är mer läsvärd än The Glass Hotel men precis som med många andra tidsreseberättelser finns det ett stråk av förutsägbarhet som förtar glädjen för dem som vill bli överraskade. Det räcker nog att läsa min sparsmakade summering ovan för att kunna gissa sig till hur det hänger ihop. St. John Mandel kompenserar det med en god språkbehandling och en visionär blick för omvärlden. Kolonier där saker slutat fungera och inte fixats för att coolare kolonier finns någon annanstans, terminaler för luftskeppsresenärer där någon spelar fiol så det ekar genom salarna, tidsreseinstitutet som städar i tidslinjerna och övervakar alla eventuella övertramp. Det är lätt att tro på hennes värld utan att hon för den sakens skull beskriver den i detalj.
Det är också lätt att tycka om hennes böcker.