Biblioteken efter pandemin

För lite drygt ett år sedan skrev jag en debattartikel (Folkbiblioteken urholkas – ställ de ansvariga till svars, ETC.se, 2019-12-17) om hur både nedskärningar och politisk klåfingrighet riskerar att urholka folkbibliotekens arbete. Då kunde jag inte ana att biblioteken, i samma mån som övriga samhället, skulle få pröva hur det går att bedriva verksamhet under pågående pandemi.
     Jag kan skriva redan nu att jag inte på något sätt avundas de som i beslutande position tvingats förhålla sig till detta under året. Jag förstår att avvägningar kring personal och besökare, samt påtryckningar från kommunledning och allmänhet sätter dem i en rävsax där det är i det närmaste omöjligt att göra rätt. I dagsläget har jag heller ingen åsikt om vad som görs. Jag vet för lite, osäkerheterna kring viruset är för stora och mina egna tvivel landar i ett å ena sida, å andra sidan.
     Vad vi däremot sett, i min hemkommun Linköping i lika stor utsträckning som över hela landet, är att biblioteken stänger, helt eller delvis, och ställer om. Reservationer och hemkörning lyfts fram, verksamheterna blir digitala. Det är ett styrkebesked av biblioteken och visar på både stor uppfinningsrikedom och bred kompetens. Att de digitala lösningarna inte kommer alla till gagn, i synnerhet i dem som i störst utsträckning behöver det fysiska rummet, är mer än beklagligt och skäl för både självrannsakan och akademisk forskning när den dagen i framtiden kommer.
     Näst senaste budet var att Folkhälsomyndigheten uppmanade biblioteken att stänga då det ansågs vara icke-nödvändig verksamhet. Det säger kanske mest något om Folkhälsomyndighetens förståelse av biblioteken, vilket säkert förklarar att de missade 6 § av bibliotekslagen (2013:801): ”Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.”
     Senaste budet är istället att biblioteken ska öppna upp i en hanterbar utsträckning, för biblioteken ska enligt lag vara tillgängliga.
     Efter denna långa bakgrund vill jag återknyta till den debattartikel jag skrev i slutet av 2019. Någon dag kommer det nämligen ett efteråt.
     Det kan mycket väl vara rätt att tillfälligt stänga biblioteken, ställa om verksamheten och anpassa. Det kan mycket väl vara rätt att hålla dem öppna också. Jag vet inte och förmodligen ingen annan heller. Varje kommun och biblioteksorganisation får se till sina egna möjligheter och risker, men oavsett vilket är den verksamhet som skärs i inte den som är lättast att anpassa efter extraordinära omständigheter. Redan de annonserade nedskärningarna i sig, oavsett vad kommunledningen ids kalla dem, är extraordinära omständigheter.
     Vad som är viktigt är inte bara vad som händer nu. Vi måste tänka framåt. Vad händer sedan när pandemin är under kontroll? När verksamhet fylld av nya erfarenheter och lösningar ska återgå till ett nytt normalläge? Där det redan innan rått nedskärningsiver och klåfingrighet finns stora risker att detta förvärras. Hur många av de stängda biblioteken kommer inte att öppna igen?
     Statistiken för 2020 (och sannolikt även för 2021) kommer se katastrofal ut. Alla vet varför det ser ut så, men kommer man komma ihåg det när budgeten ska spikas? Stirrar man sig blind på hårda värden i form av besöks- och lånestatistik har man goda grunder för att ifrågasätta bibliotekens redan låga anslag, särskilt om man tar hänsyn till den ekonomiska svacka som samhället i stort säkert kommer få känna av. Är det något vi lärt oss är att det från visst politiskt håll inte finns några skrupler för att skära i kommunal verksamhet. Biblioteken, ledningen, personalen och besökarna, måste vid varje givet tillfälle påminna om vad vi gjort och fortsätter att göra, varför biblioteken alltjämt kommer att vara viktiga.
     Biblioteken måste också hjälpa besökarna att hitta tillbaka till lokalerna och funktionerna när möjlighet finns. Använd gärna Biblio och Cineasterna, Boken kommer och kundtjänst, men kom ihåg att biblioteksbesök ger mervärden av annat slag: kunnig personal, inspirerande miljöer, möjligheten att upptäcka något nytt. Det kan vi generellt behöva efter det här.
     Extra hänsyn måste vi ta till i lag prioriterade målgrupper: personer med ickenormativa funktionsvariationer, nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska. Det är för dem dörrarna allra tydligast har stängts. Litteratur, verktyg och hjälp som tidigare var tillgängliga mer eller mindre sju dagar i veckan är nu långt mer än ett klick bort. Jämte programverksamhetens innehåll är det också här de kulturkonservativa elementen i politiken också helst tar till brösttoner.
     Vi kommer kanske aldrig helt kunna återgå till det normala, kanske är det inte ens önskvärt, men när samhället i framtiden (förhoppningsvis en snar sådan) så sakteliga öppnar upp igen ska vi inte tillåta att pandemin och de förutsättningar som varit under den blir ett argument för att ytterligare urholka folkbiblioteken. Det skulle göra det för enkelt för dem.