Emily St. John Mandel
333 s. Picador, 2015 (2014)
Vid det här laget är jag ganska säker på att jag är intresserad av efter katastrofen-böcker och dystopier. Trots eländet och den skenbara hopplösheten som bara matchas av den vår samtid sprider dras jag till den typen av litteratur, helt enkelt. Däremot är det sällan jag fullständigt blir slukad av en läsupplevelse, så bara för att jag känner min smak och mina intressen ganska väl innebär det inte att jag blir golvad av varje bok jag läser.
Det blev jag dock av Station Eleven av Emily St. John Mandel (f. 1979).
Den här gången är den värld vi idag känner precis på väg att gå under när boken inleds, därefter växlas tiden till innan, under och efter mänskligheten slagits ut av svininfluensans dödliga arvinge. I centrum står skådespelaren Arthur Leander som dör på scenen i en uppsättning av King Lear, Kirsten Raymonde som åtta år gammal stod precis bredvid den döende skådespelaren och som i den nya världen reser runt med teatersällskapet The Travelling Symphony och spelar upp Shakespearpjäser samt ett fåtal andra som hittar sina egna sätt att anpassa sig till de nya förutsättningarna.
Handlingen är tämligen löst hållen kring huvudpersonerna, men pulserar taktfast med dödsfallet på scenen som nav. För Kirsten och många andra som överlevt blir en replik av Seven of Nine ur avsnitt 122 av Star Trek Voyager (1995—2001) det mantra som håller dem i rörelse: ”Survival is insufficient.”
Överlevnad är inte nog. Mandels språk är nedtonat och hon hanterar sina figurer varsamt medan hon utforskande lotsar dem igenom den värld som kräver överlevnad. The Travelling Symphony är dess flaggskepp där en stilla tillvaro med fokus på de egna intressena åsidosätts för att sprida musik och skådespel. Jag köper det, rakt av, och när samtiden kryper allt närmare och medmänskligheten sätts ur spel till förmån för andrum, stängda gränser, hat och lögner är romaner som Station Eleven centrala för att komma ihåg att det faktiskt inte räcker att bara överleva, man måste kunna leva med sig själv och för någonting också.
Det ska till något alldeles särskilt för att Mandels roman inte ska vara det bästa jag läst under 2016 (jag har förstås gärna fel). Med små medel presenterar hon en spegel som ställer oss öga mot öga med oss själva och frågar om vi vågar möta blicken. Det återstår att se.