Agri Ismaïl, inläst av Kristofer Kamiyasu, omslag formgett av Daniela Juvall
13 h 49 min. Albert Bonniers förlag 2024 (2024)
I år var nog första året på mycket länge som jag inte hade läst någon av de nominerade till augustpriset innan de nominerades. Jag vet inte riktigt varför, jag var väl ur synk med samtiden eller åtminstone med fokus på annat.1 I den skönlitterära klassen vann Kungen av Nostratien (2024) men för mig var det en annan bok som verkade mer tilltalande: Hyper av debuterande Agri Ismaïl (f. 1981).
I romanen berättas om de tre syskonen Mohammed, Siver och Laika som med föräldrarna Rafiq och Xezal flyr Kurdistan för att försöka bygga något nytt, men det nya som byggs är inte det som förutsågs. I stället växer syskon i sär och följer sina egna krokiga vägar. Mohammed blir kvar i London och försöker göra karriär i bankbranschen men stångas mot rasism och kortsiktiga vinster. Siver gifter sig och flyttar till Irak med en man som kommer från en rik släkt men som i övrigt mest erbjuder elände. Och Laika, minstingen, lever sitt liv online och försörjer sig (framgångsrikt) med att försöka hacka Wall Street. Men det här är 2008 och för många som har med pengar att göra, men som inte har tillräckligt för att vara onåbara, kommer mycket snart att förändras.
Syskonen får varsin del och när jag bara hade läst första delen om Mohammed och hans fruktlösa försök att med tålamod och självinsikt komma upp sig i systemet var det som om Wes Anderson hade regisserat Wall Street (1987). Ljuvliga karikatyrer i ett kafkaartat sammanhang, väl framskriven satir över något uppenbart ohållbart. Den känslan mattades något i de två kommande delarna, men Ismaïl lyckas ändå behålla en stilistisk nerv som är, i brist på afantasikompatibla termer, filmisk. Han gör det enkelt att tänka sig de olika figurerna och dess många dialoger, de är djupt mänskliga trots att det vårt pengastinna maskineri i gengäld är omänskligt. Så för allt vad Hyper är är det framför allt en roman om pengar. Att inga ha, att arbeta för att få dem och att ha dem.
Och de litterära förtjänsterna till trots är det i det sammanhanget som boken kommer till sin verkliga rätt. Utan att tappa berättelsen och med stor skärpa sammanvävs senkapitalismens konsekvenser, globalisering och migration, rasism och misogyni, stolthet och kamp till en historia med potential att leva vidare i generationer. Hyper är en av årets bästa böcker, påminner på sitt sätt, utan de postmodernistiska dragen, om Hernan Diaz magnifika roman Trust (2022), vilket, på ett nästan förutbestämt sätt, knyter ihop 2024.