Carin Franzén — När vi talar om oss själva

Carin Franzén
138 s. Ariel litterär kritik 2018 (2018)


När jag pluggade litteraturvetenskap på Linköpings universitet hade jag en lärare som med bedövande bildning spred ljus över både litteraturteori och kärlekslitteratur.1 När jag väl slutade studera var det hennes föreläsningar jag saknade mest. Därför blev jag både glad och lätt nostalgisk när jag började läsa När vi talar om oss själva av Carin Franzén (f. 1962). Hennes röst ekar genom huvudet när jag läser om parallellerna mellan 1600-talets salongskultur och dagens självbiograferande samhälle.
     Franzén undersöker subjektets utveckling som litterärt fokus och börjar, ungefär, med René Descartes (1596—1650) och och hans tvivel som, efter dagar på kammaren, mynnar ut i det enda han inte kan tvivla på: sin egen existens. Mot det ställer hon en tillvaro vid hoven där hela ens subjekt stod i relation till omgivningen. I synnerhet för kvinnor blev formandet av ens offentliga jag i förhållande till de övriga vid hovet en strategi för att ta tillbaka makten över sitt eget subjekt. Någon formell makt hade de sällan så istället fick det normbrytande och egenartade ta plats i kulturen, genom fabler, sagor och dikter. Denna positionering inom systemet kan inte sägas vara en revolt emot det, mer av en överlevnadsstrategi.
     Under Franzéns förstoringsglas blir ådrorna till vår tid med sociala medier och självbiografier oerhört tydliga. När man i nyliberal anda uppmanas (å det strängaste) att vara sin egen lyckas smed, skapa sitt eget självförverkligande, samtidigt som samhället dras itu av ojämlikhet, är det en möjlig strategi att genom sin närvaro i sociala medier skapa en bild av vem man är i förhållande till vänner och följare, och på så sätt ta makten över sitt subjekt. Bekännelselitteraturen har blivit försvarstal, särskilt till följd av me too-rörelsen.
     Som exempel för vår samtid sätter Franzén dramatikern Lars Norén (f. 1944) och framförallt hans dagböcker och självbiografiska skrivande. Det är inte otydligt varför Norén skriver, men varför han publicerar det är svårare att förstå. Samtidigt utgör det nästan en spegel av salongskulturens strategier som modern praktik. Hans texter blir inte strategi förrän de ses i förhållande till samtiden.
     Det jag, om något, kan sakna i När vi talar om oss själva är jämförelserna med mindre traditionella format. Tydliga exempel borde kunnat finnas även bland youtubare och instagrammare. I ljuset av me too var det i sociala medier revolutionen till mångt och mycket skedde, när de som blivit utsatta tog tillbaka makten över sina subjekt.
     Den lilla saknaden till trots är När vi talar om oss själva en intressant, bildad och aktuell bok som, för min del, mycket väl fyller upp en del av tomrummet som lämnats efter att jag slutade studera. Tack för det!

Show 1 footnote

  1. Och som, vill jag minnas, satte ett VG på den ”Om tre kvinnliga historiska diktare”.
Första besöket? På Ackerfors.se finns över 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Stötta mig gärna via Ko-fi (knappen nedan), swisha ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp något i min butik, följ mig på någon plattform och dela vad jag skriver, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack för att du läste!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!