Svindel. Känslor

Originaltitel: Schwindel. Gefühle
Författare: W.G. Sebald
Översättare: Ulrika Wallenström
Utgivningsår: 1990
Tryckår: 2009
Originalspråk: Tyska
Sidantal: 206
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-011857-0

Svindel. Känslor är en ganska märklig bok. Det är en essäroman bestående av fyra till synes löst sammankopplade delar som bland annat handlar om författaren Stendhal och hans kärleksbestyr, om Casanova, om Franz Kafkas besök vid Gardasjön och om författarens återkomst till sitt barndomshem. Det hela är rikligt illustrerat med bilder som på något märkligt vis förstärker autenciteten trots att jag är övertygad om att det inte finns någon större autencitet att förstärka. Dessutom är delarna så löst sammankopplade att jag personligen undrar över om de alls hänger ihop, men av någon outgrundlig anledning tror jag att det finns mer bakom fasaden i Svindel. Känslor.

Språket är också ganska unikt. Hur mycket som har med översättningen att göra vet jag inte men jag vet att jag upplever språket som onödigt krångligt. Meningarna är inte särskilt långa (herregud, jag gillar ju Patriarkens höst och där är ju meningarna fem sidor långa) men det känns som att författaren i sin upphetsning över att rada bisatser på bisatser på bisatser till slut snubblar och förlorar kontrollen över meningen. Ibland är det så illa att jag måste läsa om meningar, men oftast är det bara lätt störande.

Detta till trots kan jag inte låta bli att trollbindas av den dokumenterande men ändå personliga stilen som präglar essäerna. Jag läser gärna vidare i hopp om att förstå vad som finns under ytan och trots att jag nu sedan en dag tillbaka (när det här publiceras är det väl över en vecka) läst ut Svindel. Känslor så är jag fortfarande nyfiken på vad jag har missat. Det som kittlar mig precis bortom min uppfattningsförmåga. Det är inte irriterande, tvärtom är det hela anledningen till att Svindel. Känslor är läsvärd. Hade bara de respektive delarna varit mer välgjorda så hade boken varit ett riktigt mästerverk. Nu är det mest en intressant bok som fortfarande håller tankarna igång långt efter att boken är utläst trots dess uppenbara brister.

För övrigt har Svindel. Känslor det snyggaste och bästa formatet jag sett på en roman. Formatet är lite högre och ganska mycket bredare än en pocket. Sidorna är tjocka och pärmen stabilare än vanlig pocket men ändå inte hårdpärm. Genialt och helt fantastiskt. Detta är väl dock en sidnot och inte helt relevant för innehållet.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

15 Comments

  1. Vill bara säga att det där med bisats på bisats på bisats verkligen har med det tyska språket att göra. Det är sjukt jobbigt, men tyskarna tycker att det är väldigt snyggt. :)

      1. Å andra sidan är det ju långt ifrån en självklarhet att bevara språkliga särdrag vid en översättning. Hos Sebald går det lätt till överdrift. Jag har inte läst Svindel.Känsla men däremot Saturnus ringar där man kan hitta följande exempel: ”När jag kom fram till den lilla kanalen som korsar Stationsweg gled med ens tvärs över körbanan förbi mig, som om den dykt upp ur intet, en med lampor försedd, kromblänkande amerikansk limousin med öppen sufflett […].” Just detta ”med lampor försedd” i stället för ”försedd med lampor” senare (eller liknande) tycker jag snarast visar på ett märkligt val från översättarens sida. Med reservation för att jag inte känner till originaltextens lydelse eller hur sådana saker brukar hanteras på tyska.

        För övrigt tycks formatet vara detsamma som hos min Saturnus ringar, och därmed sannolikt standardformat hos Bonniers Panache-serie. Det är trevligt, ja.

        1. Översättningar är ju alltid ett problem, både rent praktiskt och ur ett mer litterärt perspektiv. Informationsbortfallet vid en översättning är förmodligen rätt stort och om då inte översättaren besitter en litterär förmåga motsvarande författarens kommer upplevelsen av texten bli en annan (inget ont om Ulla Bruncrona nu, jag har ju inte granskat hennes översättning närmare). Detta blir ju extra tydligt om det på ett kulturellt plan skiljer sig (vad som generellt sett anses vara vackert språk) mellan exempelvis tyska och svenska då jag uppfattar texten som krånglig kanske tyskar uppfattar den som vacker.

          Ditt exempel var jättebra (jag hade ett exempel som jag dumt nog inte skrev ner var det fanns, så när jag väl skulle ta fram det hade jag glömt bort vilken sida det var) och illustrerar med all önskvärd tydlighet vad jag menar.

          1. Så det slår mig att det ju inte är bisatser som är problemet, utan ordföljd. Ordföljden känns onaturlig på svenska, helt enkelt. Att meningarna är långa och vindlande är en helt annan sak och inget som stör mig i alla fall.

          2. Jag tycker dock inte att det nödvändigtvis är ett problem att välja en översättning som är ”onaturlig” på svenska men som ligger originalspråket närmare. Det kan ju ge upphov till en känsla av att det man läser mycket riktigt inte är hemmahörande i det svenska språket. Jag läste nånstans att de franska översättarna av Stieg Larssons böcker hade valt att genomgående översätta svenskans ”du” med ”tu”, även i situationer där en fransman hade sagt ”vous”. Detta kritiserades av vissa, men det bör ju definitivt ha gett den franske läsaren intrycket av att bokens handling utspelade sig i en kultur skild från den franska.

          3. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i översättningmetodik för att egentligen kunna ha en underbyggd åsikt här, känner jag. Spontant är jag emellertid tveksam till bevarandet av sådana språkliga egenheter, just eftersom de inte lär kännas som något egendomligt på originalspråk, och de därför inte är medvetet skapade av författaren. Översättningen bör kanske främst bry sig om författarens intention?

          4. Frågan är väl inte så mycket om författaren och hans avsikt finns eller inte — utan mer specifikt om författaren verkligen kan anses ha någon avsikt rörande andra språk än de han faktiskt skrev på.

            När det gäller exemplet Stieg Larsson (som ju för övrigt faktiskt är död) skulle man t.ex. hyfsat övertygande kunna hävda, att han nog bara avsåg att skriva sin dialog ”som folk pratar”. Men denna till synes lättbegripliga formel blir plötsligt betydligt mindre lättbegriplig när en fransk översättare ska välja mellan ”tu” och ”vous”. Vilket folk? Folk i allmänhet? Eller det svenska folket? Det finns ingen anledning att tro att Stieg Larsson hade ägnat just detta någon eftertanke. Valet mellan ”tu” eller ”vous” uppstår först i och med översättningen.

          5. Det handlar väl om att på något sätt översätta så att ”känslan” (flum flum) blir densamma. Är det mycket språkliga lekar bör det vara så även i översättning, är det ett vardagsspråk (angående Larsson då) bör man översätta det med ”tu” och ”vous” trots att det bara är ”du”, och så vidare. Man kan inte bara dra en Ohlmarks, liksom.

            För övrigt vet vi nu att den trådade visningen på kommentarerna fungerar till en viss gräns. En gräns vi nyligen passerat. :)

          6. Och min poäng är att man redan i viss mån gjort avkall på att kunna fånga ”känslan” när man går från ett språk till ett annat. Vilken känsla är det som ska fångas. Känslan av vardaglighet? Eller känslan av svensk vardaglighet? Det finns, misstänker jag, tillräckligt stora skillnader mellan fransk och svensk vardag för att det inte ska vara möjligt att åberopa sig på något allmängiltigt vardagsbegrepp.

Kommentera