Briana Loewinsohn
193 s. Fantagraphics Books 2023 (2023)
En kvinna kommer tillbaka till det hus där hon en gång bodde med sin mamma och sin bror. Det är en sorglig plats, inte bara förstås, men mestadels. Det var där hennes mamma oftast inte var, för hon var alltid någon annanstans, kroppsligt försvunnen eller mentalt frånvarande. Kvinnan letar rätt på redskap och verktyg i förrådet och skrider till verket. Denna döda plats ska bli levande igen, det ska hon se till, bara jorden luckras upp, vatten tillsätts och ljuset kommer.
Amerikanska Briana Loewinsohn har i seriememoaren Ephemera lyckats skapa en mycket meditativ berättelse om sin mamma och sig själv. Stora bilder i dova färger, väldigt lite rörelse och somliga sidor helt utan text. Det är så försiktigt framställt, som vore det skrivet på insektsvingar, och bokens inledande dedikation går också i samma linje:
For my mum and other things that were not built to last.
Loewinsohn gör ingen hemlighet av moderns psykiska ohälsa, men hon varken ältar eller beskriver den i närmare detalj. Det är också seriememoarens stora styrka. Modern rör sig till synes godtyckligt ut och in ur barnens vardag, de har vant sig och försöker väl efter bästa förmåga att leva de liv som ryms i moderns när- eller frånvaro. Barnperspektivet bibehålls fint i en pendelrörelse mellan kvinnan som vuxen och kvinnan som ung. Hennes odlingsprojekt blir det sätt på vilket hon skapar mening och liv när modern inte går att nå, än mindre efter hennes död, förstås. På så sätt är det också en frigörelseprocess, att släppa taget om en upplevelse som uppenbart satt djupa spår.
Det stillsamma anslaget i Ephemera, de finstämda bilderna och det varsamma i berättelsen gör det till en bok att stanna i.