Scholastique Mukasonga, i översättning av Maria Björkman
287 s. Tranan 2020 (2012)
När folkmordet i Rwanda ägde rum var jag åtta år. För liten för att förstå, tillräckligt gammal för att inte kunna blunda. I ett hem där nyheterna var heliga var världen alltid bara en bildruta bort. Först i efterhand har jag funnit pusselbitar, men påfallande få har varit ur rwandiers perspektiv. Därför var det med självklarhet jag plockade upp Madonnan vid Nilen av rwandiska Scholastique Mukasonga (f. 1956).
Mukasongas liv präglades i stort av förföljelsen av tutsi-befolkningen, en process som inleddes långt innan den kulmen som kom på 1990-talet. Hon hann gå i skolan i Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali, fick en av de 10 % platser som viktes åt tutsi-elever, innan hon 1973 tvingades fly landet, först till Burundi och senare vidare till Frankrike.
Madonnan vid Nilen handlar om en just sådan skola, ett gymnasium för flickor tänkta att bli Rwandas kvinnliga elit. Skolan, Lycée Notre-Dame-du Nil, ligger vid Nilens källa och är huvudsakligen till för överklassens barn. Det är inte ett Rwanda i miniatyr, för tutsierna är i ännu mindre minoritet, men mellan väggarna gror motsättningar och förtryck. I centrum står hutu-flickorna Gloriosa och Immaculée och tutsi-flickorna Veronica och Virginia, men romanens kärna är inte huvudpersonerna utan skolan i sig.
Mukasonga låter första två tredjedelarna av Madonnan vid Nilen puttra på i ganska lugnt tempo. Hon presenterar situationen, skvaller och regelrätt mobbning, lärare och personal som antingen ser undan eller hejar på. Flickorna som försöker navigera denna brytpunkt mellan gammalt och nytt, där de ska representera framtidens Rwanda, men när de försöker vara bara ungdomar så blir det inte heller rätt. Under ytan pyr motsättningarna länge, men det är först när en gnista, av en slump, tar fyr som det organiserade förtrycket letar sig innanför skolans väggar. Mukasonga illustrerar tillfälligheterna, det lilla som krävs för att det underliggande ska bli allomfattande, så skickligt och med ett sådant grepp om läsarens hjärta att det är omöjligt att komma undan.
Madonnan vid Nilen må vara en roman, men romaner kan i allra högsta grad tjäna som vittnesmål. Med tanke på läget i världen nu är det direkt farligt om vi inte drar lärdom av det Mukasonga skriver.