Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman

Originaltitel: Armand V. Fotnoter til en uutgravd roman
Författare: Dag Solstad
Översättare: Lars Andersson
Utgivningsår: 2006
Tryckår: 2009
Originalspråk: Norska
Sidantal: 220
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-411-1

Då och då genom konsthistorien har konstnärer påstått att skulpturerna finns inne i stenblocket väntande på att huggas ut. Det är en svindlande tanke som Dag Solstad nu fört över till romanernas värld i form av fotnoter till en roman som ännu inte skrivits och förmodligen aldrig kommer skrivas. Idén är fantastisk, kanske till och med genial, men tyvärr är inte utförandet i närheten av vad jag hade önskat och på många sätt är det en läsning som rymmer mer besvikelser än glädjeämnen.

Både boken som inte är skriven och dess fotnoter handlar om Armand V., som av en händelse gör karriär som diplomat och ambassadör. Hans liv fylls okronologiskt i med början i vår tid då han ska hälsa på sin son på hans studentrum och får reda på att sonen tagit värvning och fortsätter fram och tillbaka till någonstans på 60-talet där den unge Armand skaffar sig vänner på universitetet. Det tar upp kärleksmöten och promenader och frågor om historia, romaner och politik. Allt som allt en ganska ointressant person med en riktigt intressant idé: att fördela historien jämnt så i tid snarare än händelser.

Jag hade inte läst något av Dag Solstad tidigare så några förväntningar på språket hade jag inte. Dock lyckades jag bli besviken på det ändå. Språket känns ofta väldigt högstadieaktigt. Det är beskrivande (vid ett tillfälle, under en promenad, beskrivs vilken väg han tar och varje gata han passerar nämns vid namn, så även på tillbakavägen), slarvigt (det står ”morron” istället för ”morgon” och ”tillsa” istället för ”tillsade”) och fyllt av till synes helt onödiga upprepningar som inte bara gör språket tråkigare, det försvårar läsningen. Det här kan mycket väl vara saker som är gjorda med flit och i så fall kan jag bara beklaga detta uppenbara språkliga felval, för det är inte bra.

Boken stora grej – fotnoterna – hade jag förväntningar på, ganska högt ställda sådana. Jag tycker det är intressant med fotnoter men ofta då jag läst romaner med fotnoter har de används på helt fel sätt (Idéernas grotta hade ungefär samma problem). Istället för faktiska fotnoter så som de hade kunnat se ut så är det bara en roman där det är fotnotsindelning istället för kapitelindelning. I fotnoterna berättas hela historier, långa som den, och på intet sätt får jag någon känsla av att det faktiskt skulle handla om fotnoter. Det är en bra idé, men tyvärr förvaltas den inget vidare (eller inte alls, om man ska vara hård, för några fotnoter är det ju egentligen inte frågan om). Några få kapitel har fotnotskaraktär och är kortare kommentarer till inte bara den oskrivna romanen utan till författandet i sig. Dessa få inslag är rätt så intressanta, resten är inte det minsta intressant.

Nej, Armand V. var en stor besvikelse och jag önskar så mycket att den hade skrivits bra, att författaren gjort rätt. Det är till synes ett experiment, men inget med den tyder på att författaren velat ta ut svängarna eller ens försöka göra något annorlunda. Tyvärr.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

  1. Ett liknande grepp, om jag förstår saken rätt, finns i Lars Gustafssons novell Fragmentarisk text* (ja, asterisken tycks vara en del av titeln, det står i alla fall så i innehållsförteckningen) i Förberedelser till flykt. Den består enbart av kommentarerna, dock inte i notform, till en text som inte finns med annat än som korta citat. Mycket läsvärd.

  2. Det låter ju rätt ballt och baserat på det lilla Lars Gustafsson jag läst verkar hans idéer vara sköna. Jag har lovat mig själv att ge honom ett par chanser till så det där kan mycket väl vara en av dem.

  3. Ja, jag tycker de båda samlingarna i Fantastiska berättelser (Förberedelser till flykt och Det sällsamma djuret från norr) hör till det bästa han har skrivit, tillsammans med Tennisspelarna, Den egentliga berättelsen om herr Arenander och (dock) Bernard Foys tredje rockad.

    Just Fragmentarisk text* är dock bara ett par sidor lång, och den enda novellen i den stilen. Förberedelser till flykt är en mycket spretig samling i allmänhet, vilket inte förminskar dess briljans.

    1. Det sällsamma djuret från norr har jag ju redan så jag kanske ska hålla utkik efter Förberedelser till flykt istället för Fantastiska berättelser… :)

      Det är möjligt att jag uppskattar Lars Gustafsson mer i novellform. Vi får se.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!