Originaltitel: The Horse Whisperer
Regissör: Robert Redford
Manus: Nick Evans, Eric Roth och Richard LaGravenese
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 4 september 1998
Längd: 170 låååånga minuter
Grace (Scarlett Johansson) är ute och rider med sin bästa vän Judith när olyckan är framme. En lastbil kommer körande på vintervägen, Judith dör, Grace blir svårt skadad – hennes ben måste amputeras – och djupt skärrad och hennes häst Pilgrim blir mer eller mindre skadad för livet. Graces mamma Annie (Kristin Scott Thomas) tar då med sin dotter och hennes häst till den legendomsusade Tom Booker (Robert Redford) som sägs kunna tala med hästar för att denne ska kunna lugna och rädda Pilgrim, men det visar sig förstås att det inte bara är hästen han hjälper.
Jag trodde på förhand att det här skulle vara en film som funkade för mig, jag gillar draman och personlig utveckling och sedan Seabiscuit är jag inte ens särskilt snabb att döma ut filmer som handlar om hästar. Men ganska snart visar det sig att Mannen som kunde tala med hästar inte alls passar mig, jag lyckas inte engagera mig i historien, tilltalas inte av karaktärerna och finner intrigen ganska förutsägbar. Detta i kombination med att filmen är nära tre timmar lång gör att det hela snarast blir en plåga svår att uthärda (vilket förstås är en aning överdrivet, men det hade varit betydligt enklare om filmen var hälften så lång).
Problemet med att bedöma Mannen som kunde tala med hästar är att förutom de smärre detaljerna i stycket ovan är den välgjord och välspelad. Samtliga skådespelare – de nämnda samt Chris Cooper, Sam Neill och Dianne Wiest – gör mycket bra ifrån sig och hade det inte varit så dåligt utgångsläge hade det här mycket väl kunnat bli något riktigt stort.
Mannen som kunde tala med hästar kunde tyvärr inte tala till mig på något djupare plan och trots bra skådespeleri gör handlingen och bristen på engagemang att filmen bara är tre timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka.
Jag misstänker att man måste ha varit hästtjej som liten för att gilla den här filmen. Jag läste boken och blev djupt berörd. Fast inte är den något litterärt mästerverk. Men hela den ”djupare” delen av boken går förlorad i filmen eftersom inte Booker dör.
Ja, min sambo säger ungefär samma sak om slutet och djupet. Jag har ju boken och om jag någon gång börjar få slut på saker jag vill läsa är det möjligt att jag plockar upp den (nu låter jag jättedissig, det är inte meningen, jag bara har så fantastiskt mycket jag vill läsa fantastiskt mycket).
När jag var liten och ville vara cowboy (men inte fick gå i ridskola pga priset) såg jag den här filmen… och jävlar vad uttråkad jag var.
Faktum är att jag nog inte ens såg klar den. Jag satte mig och ritade robotar och Lucky Luke istället…
Den stora frågan är ju om du kombinerade Lucky Luke och robotarna eller om det fick stå var som helst. Blandningen hade kunnat vara skön (och lätt surrealistisk).
De var på samma papper, men de interagerade inte nödvändigtvis med varandra ;)
Det är INGEN bakisfilm.