Ane Riel, i översättning av Helena Ridelberg
240 s. Modernista 2017 (2015)
Är det inte lite extra skrämmande med barn? Nå, kanske inte barnen i sig, men när det är en thriller som helt eller delvis berättas ur ett barns perspektiv. Precis det gör danska Ane Riel1 (f. 1971) i den flerfaldigt prisbelönade thrillern Kåda.
Vi befinner oss i dansk skärgård och maken till första mening får man leta efter: ”Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor.” Barnet som säger det heter Liv och är dotter till Jens och Maria Haarder, ett par som helt eller delvis frivilligt isolerat sig på Hovedet, en halvö på andra sidan näset från huvudön. I huset, i förrådsutrymmena och på gården, överallt är det överbelamrat med saker, men Liv som inte vet något annat finner sig i tillvaron, lär sig jaga och stjäla från husen i byn. Tryggheten finns hos pappan som verkar kunna och förstå allting.
Men isoleringen ligger nära galenskapen och när deras tillvaro utsätts för nya påfrestningar faller allting så sakteliga samman. Att döda farmor var kanske inte startpunkten, snarare det naturliga steget i en process som pågått sedan Jens var liten och kanske innan dess.
Riel skildrar Livs tillvaro och verklighetsbild med hög precision. När jag läste Martina Montelius Främlingsleguanen (2013) som också skildrar ett barns perspektiv var anslaget ofta komiskt, bra ändå, men klart med humor. I Kåda ger Livs blick och tankar visserligen vissa skratt, för barn är barn, men det sätter sig ofta i halsen med tanke på vad hon utsätts för och får uppleva. Hennes blinda tillit till fadern är oerhört stark, men också en ständig källa till obehag för jag, den vuxna läsaren, ser något annat än det Liv ser.
Jag förstår att romanen har uppskattas och även jag tycker att den håller hög klass. Det är något apart i den som å ena sidan skaver så som en bra thriller ska, å andra sidan bidrar till att Kåda är något annat än en dussinroman i genren.