Delia Owens, i översättning av Cecilia Berglund Barklem, inläst av Anna Maria Käll
12 h 48 min. Bokförlaget Forum 2020 (2018)
När jag nu läst Delia Owens (f. 1949) skönlitterära debut, Där kräftorna sjunger, finner jag det oväntat svårt att börja skriva om den. Det är märkligt. Visst, den är förhållandevis konventionell, men det finns helt klart saker att haka fast i. Så, varför inte börja någon helt annanstans?
När första säsongen av True Detective (2014—) kom lärde jag mig termen ”southern gothic”. Genren kännetecknas av excentriska figurer, förfall och hemskheter sprungna ur utanförskap och fattigdom. Genren är äldre än så, men något i serien slog an en ton hos mig som ännu ringer men som jag inte fått särdeles mycket utlopp för. Lite ändå, när jag läste Kåda (2015) av danska Ane Riel, även om jag inte förstod det då. Med Där kräftorna sjunger skriver Owens klart in sig i genren.
Berättelsen utspelar sig i huvudsak 1970 och åren strax innan, men redan 1952 blir då sexåriga Kya (som egentligen heter Catherine Danielle Clark) kvarlämnad av sin mamma i träskskjulet med sin våldsamma och lynnige far. Glimtar av faderskap kan anas i pappan ändå, men oftast är hon lika övergiven av pappan som av mamman och storasyskonen. Hon klarar sig ganska bra ändå. Eller ja, hon lär sig att klara sig. Lär sig att fiska. Lär sig hur hon ska få tag på pengar. Lär sig det mesta. Det här med mänskliga relationer är däremot svårt, men både det och att läsa lär hon sig av Tate. Han var kompis med storebrodern Jodie och fiskade i närheten av skjulet, men tar sig an Kya med … ja, vad?
Kya förstår inte riktigt varför någon vill vara med ”träskflickan”, ja, hon vet allt vad de kallar henne på byn, men ju äldre hon blir och ju bättre hon blir på att läsa desto mer lär hon sig om hanar och honor och reproduktion och hon längtar så efter Tate, fast saker blir komplicerade och till slut blir hon övergiven. Igen. När Tate börjar universitetet. Istället gör quarterbacken Chase Andrews entré, en ivrigare man som lovar Kya giftermål och gröna skogar. Ända till dess han också överger henne och hittas död i sumpen under ett brandtorn.
Det är en stabil thriller Owens åstadkommit, jag tror att filmadaptionen som är på gång säkert kommer fängsla ännu fler än boken, som blivit en riktig succé, gjort. Hon målar upp träskmiljön på ett bra sätt och låter bybornas fördomar och Kyas utanförskap bli en central del av gestaltningen. Möjligen lite övertydlig ibland, men fint ändå, och förvånansvärt fängslande. För mig spelar den på många av de strängar jag uppskattar om jag nu ska dras till en thriller.
Däremot är det en sak jag stör mig på: slutet. Och eftersom jag behöver ventilera det, men ändå inte vill spoila det lägger jag den minidiskussionen i en fotnot: här1. Problemet med detta är förstås att jag får lite svårt att rekommendera den. Om de 93 % första procenten är bra, emellanåt riktigt bra, men de sista 7 % sabbar upplevelsen, kan jag då stå för att jag tycker att den ändå bör läsas? Jag vet inte.