Originaltitel: Zina al-riwaya al-masruqa
Författare: Nawal El-Saadawi
Översättare: Marie Anell
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2010
Originalspråk: Arabiska
Sidantal: 265
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-491-3
Nawal El-Saadawi har länge arbetat för kvinnliga rättigheter i Egypten och skrivit böcker både om sin tid i ett kvinnofängelse och om kvinnlig omskärelse. Det är därför lätt att tro att Den stulna romanen är till bredden fylld av liknande problem. Så är lyckligtvis, hur viktiga frågorna än är, inte fallet. De finns där, men snart märker man något väldigt intressant. Något jag kommer återkomma till.
Vi placeras i Egyptens överklass. Zakariya al-Khartiti är en framstående krönikör, hans fru Bodour al-Damhiiri är landets främsta litteraturkritiker och deras dotter Magiida spås en lysande framtid (vilket vi också får uppleva mellan bokens pärmar). Allt är dock långt ifrån frid och fröjd, dels verkar Zakariyas och Bodours äktenskap främst vara byggt på Zakariyas vilja att gifta upp sig. Dessutom kommer gatubarnet Zina Bint Zinaat och stör den kulturella ordningen. En fattig flicka dansar, spelar och sjunger som om satan besatt henne, men folket älskar henne. Och för Bodour river Zinas ankomst upp stora sår från hennes förflutna som hon försöker dämpa med att skriva en roman.
”Det här är en typisk muslimsk bok!” är lätt att tänka, ”det kan aldrig hända i västvärlden!” Jag håller inte med. Au contraire, faktiskt. Och det här är det absolut mest intressanta med Den stulna romanen. Trots det tydliga sammanhanget visar Nawal El-Saadawi upp universella problem och bygger en bro mellan olika kulturer. Det handlar om makt och maktlöshet, om rättigheter och skyldigheter, om egoism och medkänsla. Konflikter som tyvärr är universella och som säger lika mycket om vårt samhälle som det säger om det Nawal El-Saadawi valt att placera sin berättelse i. Fel personer har makten oavsett var på jorden det är. Jag kan dock erkänna att jag inte är jätteförtjust i det eviga återkommandet till sexualiteten, även om jag inser att det är viktigt för vissa. Men det är ett mindre bekymmer.
Och om man bortser från det eviga återkommandet till låren och det som finns däremellan tycker jag att Nawal El-Saadawi skriver väldigt trivsamt. Rytmen och poesin i följande mening illustrerar tyvärr inte hela bokens språk, men det hade kanske varit lite utmattande i längden. Det är otroligt skönt flöde i det hur som helst: ”[…] men de liknade moderns lena, mjuka, klena som var som hennes egna.” Fantastiskt! I övrigt är språket lättläst, motståndslöst, men definitivt inte innehållslöst. Bodours utläggningar om varför litteraturkritiker är värdelösa är väldigt roliga, alldeles oavsett om jag själv skulle titulera mig det eller inte.
Den stulna romanen är mycket bra och och jag tycker att den förtjänar att läsas. Den passar kanske inte alla, intresserar nog inte alla, men den ger en inblick i ett faktum som aldrig kan påpekas ofta nog: vi är nog inte så himla olika som vi vill tro.