Originaltitel: A Life Less Ordinary
Regissör: Danny Boyle
Manus: John Hedge
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och USA
År: 1997
Längd: 103 minuter
A life less ordinary är verkligen en film om ett mindre ordinärt liv – allt i den romantiska dramakomedideckargenren som redan innan var så överbefolkad…
Robert Lewis (Ewan McGregor) är en städare som en dag får sin tjänst ersatt av en robot. Dessutom blir han dumpad av sin flickvän samma kväll. Det blir lite mycket för Robert som bestämmer sig för att göra upp med chefen (Ian Holm) på företaget han var anställd av. Ett försök att tvinga chefen att ta tillbaka honom slutar med att han kidnappar chefens dotter (Cameron Diaz) istället.
De två ger sig ut på en till en början ofrivillig resa, ivrigt jagad av två änglar (Holly Hunter och Delroy Lindo) med uppgiften att föra de unga tu tillsammans.
A life less ordinary är en film jag velat se länge, utan någon egentlig orsak. När jag nu fick se den visade det sig att jag känner till min smak rätt bra (naturligt nog).
Filmens utförande är verkligen mästerligt och handlingen passar mig som handen i handsken. Jag skulle vilja ha gjort den här filmen.
Skådespelarna är verkligen perfekta för sina roller. Ewan McGregor gör som alltid en superbra gestaltning, Cameron Diaz är bättre än förväntat – kanske för att rollen i sig är något som passar henne? Holly Hunter och Stanley Tucci ska ha varsin eloge för de underbara insatserna som de lätt rubbade rollerna de har. Och med skådespelare som Ian Holm, Ian McNiece och Delroy Lindo så har man en stabil bas. Perfekt.
Musiken är skön och passande med en blandning av REM, Beck och Elvis Presley. Det förhöjer verkligen den vrickade stämningen i filmen. För filmen är konstig, visserligen konstig på ett sätt som jag gillar, men likväl konstig.
Så varför får inte A life less ordinary full pott?
Jag blev verkligen hänförd av filmen, och tycker den är väldigt bra, men inte så hänförd som jag borde ha blivit. Det här skulle kunnat vara min drömfilm, både att se och att göra, men landar bara på att vara riktigt bra.
Se den – men se den bara om man vet att man inte avskyr romantiska komedier, för det kan lätt bli enbart en sådan.