Star Wars: Episod 3 – Mörkrets hämnd

Originaltitel: Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith
Regissör: George Lucas
Manus: George Lucas
Språk: Engelska
År: 2005

”Mörkrets hämnd” är den sista delen i sagan om familjen Skywalker och dess öden och ska binda ihop alla de lösa trådar som finns mellan episoderna 1 och 2 och episoderna 4, 5 och 6. Lyckas den?

När jag först hade sett den här filmen visste jag inte riktigt vad jag tyckte. Jag hade så innerligt hoppats på att den skulle vara Den Bästa Filmen Som GjortsTM, men det grusades rätt snabbt. Nu, ett dygn senare, har intrycken smält och jag är beredd att skriva en recension om vad jag tycker.

Mörkrets hämnd tar vid där Klonerna attackerar slutade. Klonkriget rasar för fullt och mitt i det finner vi Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och hans lärljunge Anakin Skywalker (Haydn Christensen). Filmen började med en tuff flygflight som bådade gott. Det hela följs av Anakins korruption och hans färd mot den mörka sidan. De flesta känner till historian, så jag ska inte dra ut på det.

Vi börjar med skådespelarinsatserna. Ewan McGregor som Obi-Wan tyckte jag var tufft redan i Episod 1 och han lever nu ut sin roll till fullo. Jag gillar Ewan för hans underbara sätt att pendla mellan spjuveraktighet och dödsallvar.
Haydn Christensen som Anakin Skywalker gör mig mest gråtfärdig. Grabben kan inte spela en känsla, hur ska han då kunna spela Anakin som är splittrad i två? Nej, det kändes konstigt i Klonerna attackerar och det känns om möjligt ännu konstigare nu.
Natalie Portman som Padmé tyckte jag var ett bra val i de tidigare filmerna, men jag tror att ju snyggare hon är i filmen desto sämre blir hennes skådespelarinsats. I vanliga fall gillar jag hennes insatser, men här kändes de så krystade.
Övriga då? Ja, de flesta gör sina insatser väl, med få undantag som Ian McDiarmid som ger ett sällsynt mesig intryck som Palpatine/Kejsaren.

Ljudet är som vanligt mycket bra och stämningsfullt. John Williams kan sina saker och tur är väl det efter sex filmer med i stort sett samma musik rätt igenom.

Effekter och miljöer är ofta riktigt snygga och inspirerande, och är det något jag gillar så är det inspirerande miljöer. Mörkrets hämnd riskerar dock att urarta i halvtimmeslånga tråkljussabelstrider, och det påverkar mitt slutomdöme väldigt mycket. Jag gillar ljussablar, men ibland går det till överdrift. Som här.

Ett stort plus var hur otroligt häftig general Grievous var. Han var den enda som riktigt sträckte sig över mina förväntningar.

Jag ska inte hålla er på halster med mitt omdöme. Jag tycker filmen var långtråkig. Vissa bitar satt jag och njöt av, andra ville jag bara slippa förbi och resten var ljussabelstrider. Det kan bli för mycket av det goda. Däremot gör filmen sitt jobb med att knyta ihop lösa trådar och binda samman de två trilogierna väl, det kan jag inte ta ifrån den. Och ja, man ska se den om man sett de övriga delarna, man får inte missa den.

Första besöket? På Ackerfors.se finns över 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Stötta mig gärna via Ko-fi (knappen nedan), swisha ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp något i min butik, följ mig på någon plattform och dela vad jag skriver, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack för att du läste!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!