Originaltitel: A Clockwork Orange
Regissör: Stanley Kubrick
Manus: Stanley Kubrick och Anthony Burgess
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och USA
Svensk premiär: 26 april 1972
Längd: 136 minuter
När Stanley Kubrick tar sig an Anthony Burgess märkliga (en utsaga jag vågar mig på trots att jag inte läst boken i fråga) A Clockwork Orange skapas ljuv musik. Inte bara Ludwig van Beethoven, nej, även bildlig ljuv musik. Enda anledningen jag kan finna till att inte ge den högsta betyg är att det inte riktigt känns rätt. Märkligt.
För så enkelt är det. Stanley Kubrick gör inte alltid perfekta filmer, men han är en konstnär av sällan skådat slag och det är förmodligen därför han fått den legendstatus som han ändå har. Med ganska enkla medel gör han A Clockwork Orange till ett konstverk av klassisk magnitud. Han lyckas göra ganska grova och våldsamma scener till närmast dansliknande nummer, han lättar upp det sjuka och tunga med en absurd humor som man med all rätta borde sätta i halsen. Dessutom har han på bästa möjliga sätt lyckats fånga rastlösheten hos ungdomarna och det korrupta samhället som fruktlöst strävar efter att vara perfekt.
Berättelsen handlar om narcissistiske Alex DeLarge (Malcolm McDowell) som berättar historien om sitt liv i ett futuristiskt England. Hans stora passioner här i livet är våld, sex och Ludvig van Beethoven och under en av hans och hans gängs nattliga eskapader får polisen tag i honom och han döms för mord och våldtäkt. Väl i fängelset får han nys om ett hjärntvättningsprogram i testfasen och anmäler sig som frivillig försökskanin. Tanken är att han genom programmet ska associera våld och sex till något dåligt, och det lyckas. När han kommer ut i samhället igen är han helt hjärntvättad, men samhället är förstås inte lika förlåtande.
Utan Stanley Kubrick och Malcolm McDowell hade inte filmen varit särskilt mycket, den senare spelar med i absurditeterna på ett sådant fantastiskt sätt att man inte kan låta bli att fastna. Om Kubrick presenterar hela omgivningen så är McDowell dess kärna. Det är svårt att välja en favoritscen som illustrerar vad jag menar, men varje gång han ska underteckna något i fängelset så myser jag till fullo. Fantastiskt.
Men trots lovorden kan jag inte ge den fullt betyg. Kanske beror det på att den faktiskt inte åldrats jätteväl. Rent tekniskt är det förstås inga fel på den, men det övriga skådespeleriet känns ibland lite överspelat, som om den fastnade i gränslandet mellan filmen och teatern (vilket i vissa fall kan vara bra, men inte här). Jag försöker att bortse från det, men lyckas tyvärr inte särskilt väl. Missförstå mig rätt, jag tycker trots allt att A Clockwork Orange är både mycket bra och mycket sevärd, bara inte perfekt som jag kanske borde tycka…