Andreas Williamsson skriver på Labyrinter om För lite tid för dålig litteratur och frågar ”[v]arför slösa sin begränsade tid dåliga böcker?” för att i nästa mening resonera kring ifall han skulle förlänga plågan genom att blogga om boken. Han inlägg bjuder på en del tankar både om läsning och om att på amatörnivå skriva om böcker. Jag ska dock försöka ge min syn på att läsa och överhuvudtaget behandla dåliga böcker.
Jag försöker att i längsta möjliga mån recensera allt jag läser (jag har sedan länge slutat recensera alla filmer jag ser, dock) och det gör ju att jag då och då skriver om böcker jag tyckt varit riktigt dåliga (jag har ännu bara givit en bok lägsta betyg). På något sätt kan jag tycka att det finns ett värde inte bara i att skriva om dem utan också att läsa dåliga böcker. Man behöver förstås inte läsa sådant man på förhand vet att man kommer ogilla (vad nu det kan vara för bok?) eller ens sträva efter det, men de gånger man kommer över en dålig bok bör man nog försöka läsa klart den. Man avgränsar ju sin smak och lär känna den inte bara genom att uppleva saker man gillar utan genom att komma underfund med vad man inte tycker om. På så sätt har jag kommit fram till att jag inte är så förtjust i skildringar av fattiga och föräldralösa barn under 1900-talets första decennier. Jag är ganska säker på att jag inte gillar misslyckade experiment (även om jag förstår och uppskattar experimentet i sig). Exemplen är många och finns runtom på den här bloggen.
Av snarlik anledning är det bra att skriva om böckerna man läser, inte bara de dåliga (inte bara de bra heller för den delen). Genom att skriva ned sina tankar om en bok konkretiserar man vad det är man tycker om och inte tycker om med en bok så att man vid nästa tillfälle kan välja en bok som kanske har de bra ingredienserna men saknar de dåliga. På så sätt blir varje bok man läser en liten kalibrering mot att välja bra böcker. Man förhåller sig alltid (mer eller mindre) till allt man läst tidigare. Ju klarare man är över hur förhållandet ser ut desto bättre blir man på att anpassa sig till det.
Hur kommer det sig då att jag som ändå tror mig ha ganska bra koll på vad jag gillar, kommer över böcker som jag inte alls gillar. Anledningen är enkel: jag läser inte för att underhållas. Åtminstone inte primärt. Som artikeln jag länkar till gör gällande handlar det kanske främst om bildning och inspiration. Jag tvivlar på att alla klassiker är bra, trots sin klassikerstatus – samma sak gäller nobelpristagarna – men likväl har de en särställning inom litteraturen och jag vill veta varför. Dessutom ”tvingas” jag att läsa en del, både kurslitteratur och recensionsexemplar, och även om jag inte någonsin ångrat något jag läst så kan det mycket väl tänkas vara så att jag ogillar något som jag av någon ovanstående anledning läst. Litteraturen är knappast jämn och ännu knappare anpassad till mig (eller dig), således måste man nog läsa lite dåligt emellanåt.
Så, var inte rädda för att läsa något som inte passar er. Var heller inte rädda att diskutera det som inte passar er, för även om din uppfattning skiljer sig från allmänhetens (om man nu kan tala om allmänheten) kan diskussionen bli intressant och olika åsikter är berikande, kanske till och med eftersträvansvärt. Men, man behöver inte göra som Göran Hägg gör i 1001 böcker du måste läsa innan du dör – tipsa om böcker man bör läsa bara för att de är dåliga.