För snart ett halvt liv sedan ägnade jag stor tankemöda och mycket tid åt att göra topplistor. Jag rangordnade de 100 bästa låtarna jag hört (2007-09-03), de 15 bästa böckerna jag läst (2008-07-16) och de 20 bästa filmerna jag sett (2008-07-17), för sådant vet man med säkerhet när man är 21-22 år. Redan då insåg jag att det var ett i princip omöjligt projekt men jag kommenterade det insiktsfullt med:
Jag erkänner villigt att jag tyckte att det var nyttigt att göra topplistorna. Det gav mig en övning i att värdera saker inbördes, något som kanske kan vara nyttigt (sic!) […]. (“Om att göra topplistor”, 2008-09-24)
Nu när jag har fyllt fyrtio år och jag erhållit den visdom som kommer av en aktningsvärd ålder vill jag säga en sak till mitt unga jag, till dem som förespråkar en kulturkanon och alla andra snorungar som tror sig veta något om livet:
Ni vet inte ett skit.
Och det är helt okej.
Av låtarna på min topplista från 19 år sedan är åtminstone 10 % sådana som varit med i teve-serien Scrubs, två är från soundtracket från Shrek 2 och ett gäng av artisterna eller grupperna skulle jag inte lyssna på i dag utan smärre tvångsmedel. Men där och då var det just den förvirrade röran av musik, av genrer, av gammalt och nytt jag inte kunde värja mig ifrån. Det är högt och lågt, sentimentalt och plågat av att vara ett nedslag i tiden snarare än en samlad bedömning av vad som har chansen att göra bestående avtryck.
Det är ett barnsligt sätt att konsumera kultur, och även om barn är kungar på kvantitativ kulturkonsumtion är de inte kända för sin varierade smak. Om och om och om igen ska det lyssnas, läsas, tittas på samma saker. Inget annat duger. Själv hade jag som liten ett blandband med de tre låtarna jag hade tålamod att spela av från P4 Östergötland (“Vandraren” med Nordman, “När vi gräver guld i USA” med GES och “Hope of Deliverance” med Paul McCartney). Det var det enda jag lyssnade på och jag var väl nöjd. Men livet blir bra trångt om man bestämmer sig för att man har en favorit och sedan inte låter sig förundras av annat (och jag är väldigt glad att det inte är de tre låtarna från blandbandet jag fortfarande lyssnar på).
Så, kom ihåg detta: Du har inte hört din favoritlåt än. Du har inte sett din favoritfilm eller läst din favoritbok än. Du har inte ätit din favoritmat, spelat ditt favoritspel eller hittat din favorithobby. Det är möjligt att du inte träffat din bästa vän eller funnit ditt smultronställe på jorden. Det finns en hel värld där ute.
För tydlighetens skull handlar det inte om någon kapitalismens logik, med Eva Illouz eller Byung-Chul Han, där den underliggande tron att det alltid finns något bättre där ute får en att låta bli att engagera sig i det som är framför en för att inte riskera att missa en bättre älskare. Tvärtom, vill jag hävda, handlar det om att vara öppen för att förundrande erfarenheter som kommer beröra och förgöra dig fortfarande ligger i framtiden om du låter dem; att allt inte är upptäckt och att det är en bra sak som gör livet rikare.
Fyrtio år fyllda snubblar jag fortfarande över nya saker, inte sällan nygamla, att hänföras av. Efter GES och Nordman var Björn Skifs min stora favorit och jag lyssnade på hans samlingsalbum 50/50 till dess att skivan inte var mer än en tunn plastfilm som guppade runt i bergsprängaren. För något år sedan blev jag uppmärksammad om en låt som inte fanns med på den, nämligen den The Hives-osande “Lack of Courage” som är en riktig panglåt och som prenumererat på en plats i mina spellistor sedan dess. Årligen läser jag säkert ett dussin böcker som blåser bokmärket ur näven på mig och jag överraskas av en riktigt god måltid då och då också.
Mängden “bra” i världen är inte konstant, gillar du något nytt behöver du inte sluta gilla något annat, väldigt sällan måste man faktiskt välja ett (1). Liksom med kärlek kan livets spellista hela tiden utökas att rymma mer och mer och mer.
Det är en bra sak.
Med det sagt …
Här kommer den korrekta topp 20-listan, facit så att säga, över allt som inte är mänskliga relationer, sådant jag själv (eller någon mig väldigt närstående) varit inblandad i eller som är på tok för abstrakt:
20. Islands
The XX, 2009
Jag var nog ungefär 24 år när jag skaffade mig någorlunda rimlig musiksmak som sedan dess förstärkts med en smula integritet. Jag har alltid varit en allyssnare, mer eller mindre, men våren och sommaren 2010 introducerade min syster mig till många av de grupper och artister som jag håller högst i dag. Starkaste enskilda låten måste vara “Islands” av brittiska electrogruppen The XX. Redan när låten pumpade igång för första gången var jag fast, några takter, sedan börjar det om, en effekt som går igen i den loopartade musikvideon. Men det är inte musikvideon jag fastnat för.
“I don’t have to leave anymore”, sjunger Romy. “What I have is right here.” Sångjaget sökte efter något som fanns alldeles nära hela tiden. Kärlek? Visst, men inte nödvändigtvis i sin mest sluggeraktiga form. Kärlek behöver inte vara stormande, ibland kan det vara att bara hitta det man sökte och att bli hittad.
19. Pepsi Max Lemon
2004
När jag inte förstod bättre skämtade jag om att det var för mycket blod i spritomloppet. Numer kanske jag skulle säga Pepsi-omloppet. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt annars. Det är väl en guilty pleasure, det närmaste ett beroende jag kommer (utöver kaffe), men läsk i allmänhet och Pepsi Max Lemon i synnerhet är vad som får mina juicer att porla (nåja). Det finns mycket annat gott att dricka, men få specifika drycker jag inte tröttnar på.
18. Carcassonne med Inns and Cathedrals
Klaus-Jürgen Wrede, 2000, 2002
“Om jag lägger den här biten där måste du ha en stadsbit med högersväng och det finns det bara en kvar av.”
I ett brädspel med närapå 100 brickor att hålla reda på krävs det en viss erfarenhet, somliga kanske skulle säga besatthet, att ha sådana kunskaper. När jag flyttade till Linköping och började spela rollspel med det gäng som jag fortfarande spelar med började vi varje gång vi sågs (varje torsdag) med att spela ett parti Carcassonne, och sedan ett till … och ett till, och … Under flera års tid satt vi och placerade små brickor med städer, vägar och fält och jag har säkert spelat 1 500 partier vid det här laget.
Carcassonne tillhör de där brädspelen som är lite mer spel- och lite mindre sällskap-, gatewaydrogen till spel där strategin inte huvudsakligen är att slå mest prickar på en tärning. Men det håller fint i sin egen rätt, lagom mycket slump och skicklighet för att jag ska känna att jag har en chans, inte särskilt tidsödande så att jag ska tappa koncentrationen eller tycka det är tråkigt när jag hamnar för långt efter. Spelet jag skulle ta med till en öde ö om jag var tvungen att välja ett (och hade minst två personer att spela med).
17. Priset på vatten i Finistère
Bodil Malmsten, 2001
Jag sitter i min trädgård i Finistère och fyller i adressändringskort. Det är en eftermiddag i början av september år tvåtusen, milt dis över landskapet. Atlanten andas tidvatten och tång. Varningsbojens trygga läte som en uggla.
Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfarenkvinna.
Så börjar Bodil Malmstens självbiografiska berättelse om hur hon finner sin plats på jorden, vid atlantkusten där Europa tar slut. Många mil därifrån, på en strand i Egypten, låg jag och närläste boken för att skriva en språklig analys för universitetskursen i svenska jag läste i väntan på att livet skulle fortsätta. För en yngling finns det däremot slump och Priset på vatten i Finistère är en del av min berättelse. Vad jag upptäckte där på stranden var att den höll för närläsning, att den, till skillnad från en del andra böcker jag läst, blev bättre, inte sämre, av att läsas och studeras. Frustrationen Malmsten känner över språket och mullvadarna är påtaglig, men också väldigt underhållande.
16. Bone
Jeff Smith, 1991–2004
Samlingsvolymen av Bone är med några få undantag den tjockaste bok jag äger och när de 1 332 sidorna tar slut efter jag vet inte hur många omläsningar känns det tomt och bara en kraftansträngning får mig att inte genast börja om från början igen. Det är som någon av blurbarna på omslaget säger: “Bone sträcker ut sig som ett epos men har ett hjärta som en gammal söndastidningsseriestripp.”
Fantasyberättelsen om de tre kusinerna Bone (som eventuellt är skelettbenvarelser, alltså) som, inte så frivilligt, ger sig ut i världen är en rolig, charmig och knäpp historia som lyckas vara både underhållande och fantasirik utan att förlora ett stråk av allvar. Och bland tecknade serier är den oöverträffad.
15. Picassos äventyr
Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1978
Av sakerna jag övervägde till den här listan är det mycket få som överlevt att jag blev vuxen (och klok), men Hasseåtages Picassos äventyr gjorde det. Låt vara att det är en film som går att se som barntillvänd, med hittepå-språk och trams, men det är finns så mycket lager och referenser att det fortfarande efter säkert tjugo genomtittningar (om inte ännu fler) fortfarande går att hitta nya saker. Få filmer, om någon, motsvarar Herakleitos flod, parafraserat: “Man kan inte två gånger se samma Picassos äventyr.”
Det är så många saker som bidrar till dess storhet, från manus och regi, till skådespelarna (stora delar av 1970-talets svenska skådespelar- och humorelit är med) och Per Åhlins magnifika Picasso-pastischer som går igen genom hela filmen. De blandar högt och lågt, fint och fult, och skapar på så sätt tusen kärleksfulla lögner.
14. Nike från Samothrake
190 f.v.t.
Jag har aldrig varit på Louvren, aldrig mer än mellanlandat i Paris och skulle jag någon gång ta mig dit skulle det inte vara för Eiffeltornet eller Mona Lisa, för baguetter eller romantik. Nej, det vore för Nike.
I trappan står hon, den monumentala bevingade Nike, som hittades i delar på Samothrake i Grekland, ett ovanligt välbevarat exempel på hellenistisk skulpturkonst (som nog hör hemma i Grekland, om man ska vara petig). Men det är inte skulpturens plats i historien som förtrollar mig. Det är något med hennes hållning, hennes kraft och värdighet som får henne att kliva rakt in i betraktaren, som om man inte ens var där.
Det finns dagar, ofta tunga, då jag letar rätt på något av fotografierna från Louvren och lånar lite av hennes kraft.
13. Amelie från Montmartre
Jean-Pierre Jeunet, 2001
Det är en sak att se andra, en helt annan att se sig själv. Om detta handlar den finurliga, färgsprakande filmen Amelie från Montmartre. Servitrisen Amelie (spelad av Audrey Tautou) börjar med små medel och utan att ge sig till känna att förbättra livet för människorna i sin omgivning, hon skickar trädgårdstomte runt jorden, hon beskriver levande omgivningen för en blind som hon hjälper till stationen och mycket mer. Det är livsbejakande och hoppfullt på ett alldeles renande vis, men filmens storhet ligger inte bara i dess tematik.
Som film betraktad tar den regissören Jean-Pierre Jeunets styrkor och destillerar dem till mer eller mindre perfekt. Det är rappt berättat med tempoförändringar som låter tittaren bara flyta med. Varje kameravinkel, varje andetag sitter där de ska, dessutom ackompanjerat av Yann Tiersens musik (som mycket väl hade kunnat haft en egen plats på den här listan).
12. Världen alltmer hastigt bakåtspolad
Malte Persson, 2021
I Taskmaster (Bäst i test) får deltagarna ibland utmaningen att få gåshud så snabbt som möjligt. De flesta försöker med viskningar i örat, isbitar och häftiga videoklipp. Själv hade jag klarat mig med att tänka på Malte Perssons långdikt “Världen alltmer hastigt bakåtspolad” ur Undergången. Dikten är lika enkelt som snillrikt konstruerad, med start i ett 2020 vars “rubriker får försvinna in i journalisters fingrar” och sedan rör vi oss tillbaka i tiden som vi bekant, åtminstone delvis, har upplevt, men aldrig på det här sättet.
Som litteratur betraktat är det bland det mest effektfulla (utan att vara effektsökande) jag läst och sedan den skrevs tycks den bara än mer aktuell. Det som hänt sedan 2021, det enorma tempo i vilket krig och teknik sätter världen i brand, går inte att spola tillbaka, ingenting går, och Persson menar inte nostalgi eller konservatism, men världen ter sig annorlunda betraktad bakifrån, för Titanic var en gång i tiden det mest osänkbara fartyg man kunde tänka sig och världen krymper mer och mer.
11. Disco Elysium
ZA/UM, 2019
Som liten kunde jag sitta timtals med datorrollspel som Baldur’s Gate eller Icewind Dale. Peka, klicka, undersöka, plocka med utrustning. Jag har flera gånger återkommit till dem och även om jag vidhåller att de är bra så saknar de det där lilla extra.
Entré: Disco Elysium. Släktskapet med det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets datorrollspel är tydligt, men i stället för stridstunga berättelser i fantasy-miljö vaknar vi upp i ett sönderslaget rum och med en rejäl baksmälla. Vi är en polis med minnesförlust som ska ta reda på varför det hänger en död man i trädet utanför hotellet där vi bor. Det är en komedi i dess klassiska bemärkelse, berättad som ett noir-drama.
Och allting är så himla rätt. Det är politiskt, det är litterärt, det är fantasirikt och det är sannolikt det mest kompletta datorspelet som gjorts.
10. Pizza
Det finns mycket god mat. Så är det ju. Att pizza som koncept hamnar på listan handlar om den mycket höga lägstanivån. Det finns napolitanska pizzor, vedugnseldade med kanter så krispiga att de smälter i munnen, mozzarella vars trådar bildar ett möbiusband mellan din tunga och hela den italienska matkulturen (som den jag åt på Bara Vedugnspizzeria i Örby). Men det finns dagar (oftast dagar “efter”) då en riktigt, sunkig, flôtig pizza med bara de billigaste råvarorna är exakt det man vill ha. I mitt 40-åriga liv tror jag ännu inte att jag ätit en pizza så dålig att jag ångrat det efteråt.
9. Muminböckerna
Tove Jansson; Farlig midsommar, 1954; Pappan och havet, 1965; Muminpappans memoarer, 1968; Sent i november, 1970; med flera …
Utöver Hur gick det sen? och Vem ska trösta knyttet? (och anime-serien) tog det mig många år innan jag på riktigt tog mig an och förstod böckerna om mumintrollen. Och med åren har jag kommit att uppskatta Tove Janssons böcker mycket mer än Astrid Lindgrens.
Vad som börjar utkristallisera sig som en röd tråd bland många av de sakerna på listan är kombinationen av lättsamt och allvarligt. Rent elände ser jag inte mycket värde i, däremot sådant där svärtan artikuleras av något annat, och hos Jansson framstår det som extra tydligt. Sent i november är en exposé i psykisk ohälsa, Pappan och havet behandlar toxisk maskulinitet långt innan det var ett begrepp. I Mumindalen tas varje knytt och troll på ett allvar som gör berättelserna inte bara levande utan angelägna.
8. The Artist is Present
Marina Abramović, 2010
2010 höll MoMA i New York en retrospektiv utställning över den serbiska konstnären Marina Abramović. Som en del av den framfördes performanceverket The Artist is Present och i nästan 740 timmar satt Abramović tyst och stilla vid ett bord och besökarna bjöds att sätta sig mitt emot henne, lika tyst och stilla med bibehållen ögonkontakt. Somliga satt några minuter, andra en hel dag.
Vad The Artist is Present i all sin enkelhet (obeaktat den fysiska ansträngningen det måste ha inneburit) visar är kraften i mötet. De flesta av oss håller sällan ögonkontakt med någon, i synnerhet inte någon vi inte känner, några längre stunder, men att göra det är att bjuda in någon i ens inre och att med hela sitt väsen bjuda in sig i någon annan. Här är det draget till sin spets, förstås, men den typen av möten kan mycket väl förändra liv.
7. Vaniljsås
Jag är bara barnsligt förtjust i vaniljsås. Så enkelt är det.
6. Stranger than Fiction
Marc Forster (regi), Zach Helm (manus), 2006
This is a story about a man named Harold Crick and his wristwatch.
Harold Crick was a man of infinite numbers, endless calculations and remarkably few words. And his wristwatch said even less.
Every weekday, for nine years, Harold would brush each of his 32 teeth 76 times. 38 times back and forth. 38 times up and down. His wristwatch would simply look on from the nightstand, quietly wishing Harold would use a more colorful toothbrush.
And every weekday, for nine years, Harold would complete 7.135 tax files as a senior auditor for the Interal Revenue Service, only taking a 45.7 minute lunch break and 4.3 minute coffee break. Timed precisely by his wristwatch.
Beyond that, Harold lived a life of solitude. He would walk home alone …
He would eat alone …
And at precisely 11:13 every night, Harold would go to bed alone, placing his wristwatch to rest on the nightstand beside him.
That was, of course, before Wednesday. On Wednesday, Harold’s wristwatch changed everything.
Föga anar Harold Crick att han ska dö inom kort, för alla stora berättelser slutar med att någon dör. Stranger than Fiction är en kriminellt underskattad och underhyllad film som leker med berättande och fiktion på ett alldeles bedårande sätt.
Harold Crick hör berättarrösten som tycks veta mer om hans liv än vad han själv gör. Det gör det svårt att koncentrera sig, är det möjligen stress?, men det verkar troligare att det rör sig om litteratur. Innan jag såg Stranger than Fiction hade jag en förutfattad, negativ bild av Will Ferrell som spelar huvudrollen, men jämte Emma Thompson, Dustin Hoffman, Maggie Gyllenhaal och Queen Latifah är det alldeles utmärkt.
Stranger than Fiction är inte en perfekt film, men de bästa sakerna i världen är inte perfekta, och det är eventuellt en del av filmens etos.
5. Með suð í eyrum við spilum endalaust
Sigur Rós, 2008
Så här långt kommen på listan ställdes jag inför ett dilemma: vad sjutton ska jag göra med Sigur Rós. Finge jag bara välja en artist eller grupp att lyssna på resten av livet skulle det vara dem, så enkelt är det. De isländska post-rockarna och deras melodiösa och bortomvärldsliga musik som på något vis lockar fram en urton ur myllan gör något som få eller inga andra gör. Samtidigt vore det osportsligt, för att inte säga fegt, att ringa in hela deras diskografi i en placering på listan. Nog förtjänar de mer precision än så?
Albumet Með suð í eyrum við spilum endalaust är det, med kniven mot strupen, som ligger mig närmast hjärtat. Skivans två första spår, “Gobbledigook” och “Inní mér syngur vitleysingur” är glada och lekfulla, på samma sätt som skivans framsida och de nakna, springande människorna springer iväg från betraktaren. Sedan blir det mer lågmält i “Góðan daginn”. Skivas mäktigaste spår är, i hård konkurrens “Illgresi”.
Men, alla fantastiska låtar var för sig, det är genom helheten på Með suð í eyrum við spilum endalaust som Sigur Rós visar sin oerhörda spännvidd, musikaliskt och känslomässigt. Det spelar ingen roll att jag inte förstår ett ord av vad de sjunger, på något sätt förstår jag ändå.
4. Fleabag
Phoebe Waller-Bridge, 2016–2019
Det sägs att man har mycket kort tid på sig att göra ett första intryck, men teve-serien Fleabag behöver bara en sekund. När Phoebe Waller-Bridge, titelrollsinnehavare och seriens skapare, bryter den fjärde väggen är det klippt. I två säsonger om sex avsnitt styck berättas historien om “Fleabag”, en vilsen kvinna som försöker få rätsida på sitt liv efter att bästa vännen råkade ta sitt liv. Första säsongen är lysande, men det är i andra säsongen, när Andrew Scott kliver in i rollen som präst och kärleksintresse, som Fleabag blir den bästa teve-serien som gjorts. Deras kemi är otrolig och det manus figurerna utsätts för är hjärtskärande. Alla är de relaterbara, trasiga, älskvärda på sitt sätt, deras öden tragiska på olika vis, men timingen ensemblen har, i synnerhet Waller-Bridge, understryker hur komiken aldrig ligger särskilt långt från allvaret.
Jag har sett om den flera gånger och det gör lika ont varje gång. Jag har sett om den flera gånger och jag blir precis lika förundrad varje gång.
3. Rebecca Solnits böcker om hopp
Hope in the Dark, 2004; A Paradise Built in Hell, 2009; The Beginning Comes After the End, 2026; med flera …
Precis som med Sigur Rós är det inte självklart vad jag borde göra med den amerikanska essäisten Rebecca Solnit. Tveklöst är hon en av de författare som haft störst inverkan på mig som läsande, skrivande och tänkande varelse och även om jag önskar att världen var så beskaffad att Wanderlust eller Orwell’s Roses, eller för den delen hennes kartböcker, var mer angelägna är det framför allt genom hoppet hon gjort ett outplånligt intryck.
Jag återkommer om inte dagligen så säkerligen en gång i veckan till hennes grundsats om att “hoppet är en yxa” som, om vi greppar den, visar att andra världar är möjliga (men inte garanterade). Med skenande klimatkris, ekonomisk ojämlikhet, krig och fascism är hopp i allra högsta grad en fråga om överlevnad och Solnit har gång efter annan visat hur personer på rätt sida historien gjort skillnad, att deras (våra!) handlingar får följdeffekter vi inte kan se, kanske inte ens under vår livstid. Det enkla är att hemfalla åt defaitism eller cynism, det svåra, men nödvändiga, är att greppa yxan.
2. Spiegel im spiegel
Arvo Pärt, 1978
c f a, c f a, c f a, c f a, c f a, c f a, h f g, h f g, c f a, c f a … i en synbart ändlös rad av treklanger letar sig den estniske kompositören Arvo Pärts minimalistiska stycke “Spiegel im spiegel” in i själens varje skrymsle och vrå. Stycket är ett exempel på den stil han uppfann som kallas tintinnabuli där två stämmor förstärker varandra (här för fiol och piano), en melodistämma och en treklangstämma. Effekten är magisk.
På många sätt uppskattar jag “Spiegel im spiegel“ (och mycket annat av det Pärt gjort) på samma vis som Sigur Rós. Det är musikaliskt väldigt precis, känslomässigt naket, och när vibrationerna letar sig in mot huden så rör de sig i en urmänsklig harmoni. Jag har svårt att skriva om det utan att slira över i metafysik, vilket eventuellt inte är så konstigt. Pärt är en uttalat kristen kompositör, Sigur Rós hämtar inspiration ur isländsk folktro. Inte ens ateisten i mig klarar att skygga undan, för något hos dem talar bortom trosuppfattning.
Låt oss kalla det harmoni, en harmoni i treklang.
1. Hundra år av ensamhet
Gabriel García Márquez, 1967
Jag var inte säker, men nog anade jag att det var här vi skulle hamna till slut. Den fullständigt magnifika romanen Hundra år av ensamhet av colombianska författaren Gabriel García Márquez har jag vid det här laget läst åtta gånger (snart dags igen!), jag har Per Åhlins framsidesillustration tatuerad på min axel och tanken på att läsa den på spanska är en av huvudorsakerna till att jag nu givit mig själva fan på att lära mig spanska. Vid det här laget har jag skrivit så mycket om den att boken inte kräver någon närmare introduktion, men för mig är den både som att komma hem och som att öppna ett fönster till en värld mycket färgrikare än vår, det är att ständigt upptäcka nytt och att veta varje steg. Det är en ojämförlig läsupplevelse som kommer följa mig så länge jag har förståndet med mig.
Det är också den bok jag rankade högst när jag, knappt torr bakom öronen, gjorde en lista över de bästa böckerna jag läst. Mycket har jag ändrat mig om på de knappa tjugo åren som gått, men … tydligen inte det.
Bubblare
Bluey (teve-serie), Dispatches from Elsewhere (teve-serie), Wes Andersons filmografi, Twelve Monkeys (film) eller nästan vilken som helst av Terry Gilliams andra filmer, The Garden of Earthly Delights (konstverk), Banksys verk, På spåret (teve-serie), 4 3 2 1 (bok), både Fight Club-boken och -filmen, Taskmaster (teve-serie), Californication (skiva), Into the Odd (rollspel), Fiktioner (bok), ”Marble Machine” (låt) och alla tusentals fantastiska saker som finns där ute, upptäckta och oupptäckta, bortglömda eller ratade, älskade och väntande.
Kanske spelas din nya favoritlåt på radio i morgon. Kanske finns din nya favoritfilm på SVTPlay nu och din nya favoritbok kanske är skyltad på biblioteket. Kanske är det dags att bjuda någon du inte känner på din favoritmat, så kanske du får en ny bästa vän och hen kanske får smaka sin nya favoritmat. Kanske hittar ni ett smultronställe tillsammans. Det finns en hel värld där ute.
Fortsätt upptäcka den!