Martin Ackerfors

---

Den 30 april 2024 dog författaren Paul Auster (1947—2024). Det kändes hårt att författaren som format mig så mycket, både som läsande och skrivande person, inte skulle finnas för alltid.¹ Å andra sidan, hans böcker finns kvar och kommer glädja mig och alla som lyssnar på mina tips en lång tid framöver. Min relation till Auster är ju strikt litterär. Annat är det för hans hustru Siri Hustvedt (f. 1955), även hon skicklig författare. Under 43 år växte de samman och trots att cancern gjorde framtidsutsikterna små var det för henne att förlora ett halvt liv. I boken Ghost Stories får hon inte bara berätta om utan även gestalta det år som följde makens död. 

We all die, but only some of us know our lives could end soon. Although I had often thought about what it would mean to live without Paul, I began to imagine it more often. I imagined walking around the house alone. I imagined grieving. If your father dies, I said to our daughter, Sophie, I will lose my everyday. 

Detta bokens andra stycke är själva grundförutsättningen för Ghost Stories. Den som väntar sig en rak och stringent berättelse om den uppburne författaren Paul Auster kommer bli gruvligt besviken, men samtidigt hemsöker hans spöke inte bara Hustvedts medvetande, jag ser hans frånvaro som en närvaro mellan sidorna. Det “everyday” som Hustvedt säger sig förlora är dels det liv de levde tillsammans, det hus de bodde i och de rutiner som de arbetade upp under drygt fyra decennier. Men det är också det hantverk som en författare gör när hen sätter sig vid skrivbordet. Jag har uppfattat Hustvedt som en tämligen metodisk författare, både What I Loved (2003) och The Summer Without Men (2011) är finfina romaner (trots att jag tydligen inte skrivit om dem!²) med tydlig röd tråd. Ghost Stories är något annat. 

Hustvedts vilsenhet efter makens död sätter sina spår i formen, hon kallar det “kognitiv splittring”. Fragment läggs till fragment, en associativ kedja som pendlar mellan minnen från deras långa relation och Austers sista tid i livet, mellan sorgen och sökandet i den nya tillvaron och de rent vetenskapliga dimensionerna som präglar hennes författarskap i övrigt. Mot slutet av sitt liv började Auster skriva brev till sitt nyfödda barnbarn Miles som även dessa får plats i Ghost Stories. Allt hänger samman, men på det splittrade vis sorg gör med en. Och det är kraftfullt.  

Boken får mig att uppskatta att tiden går och att den relation jag befinner mig i nu av allt att döma är välmående, i samförstånd. Även om Hustvedt inte sätter sin make på en alltför hög piedestal ger hennes beskrivning av honom mig ytterligare en dimension som berikar mig. Förutom att påverka mig som läsande och skrivande känner jag att jag vill anstränga mig ytterligare för att vara en bra person, att jag, den dagen döden väl kommer, har bibehållit min intergritet och överöst mina nära med kärlek och bekräftelse. Allt annat tycks oviktigt.  

1. I min recension av Austers sista roman Baumgartner (2023) som publicerades ett knappt halvår innan han gick bort skrev jag de såhär i efterhand hjärtskärande orden: “slutet vittnar om att Auster inte tänkt sluta skriva i första taget, vilket gläder mig.” ↩︎
2. Jag måste ha läst dem när jag inte skrev om nästan allt jag läste. ↩︎