Malte Persson
176 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)
I litteraturhistorien förekommer verk vars betydelse varit enorm, både på grund av dess utförande men även dess timing. Jag tänker på För trädens skull (1935), Aniara (1956), The Waste Land (1922), Howl (1956), ”Sacred Emily” (1913) eller, ja, vad som helst av Emily Dickinson. Jag tänker på sådana verk som både fångat tidsandan och lyckats sträcka sig genom tiden på ett sätt som i det närmaste är profetiskt. Jag tror att om det hade varit möjligt att få den sortens genomslag idag, hade timingen varit bättre, hade Malte Perssons (f. 1976) diktsvit Undergången haft goda chanser att göra dessa klassiker sällskap.
Timingen hade kunnat vara sämre förstås, vilket rent bokstavligt ringas in på bokens baksida:
Förr eller senare kommer mänskligheten att vara försvunnen. Då är det för sent att läsa dessa dikter.
Nå, jag gillar form vilket kanske är uppenbart vid det här laget, därför lockas jag lite extra av första halvans sonetter och terziner. Formmässigt finfina, dock utan att stå ivägen för innehållet.
Våra plikter svek vi. Mot de döda
och mot levande och inte födda.
Mot de gudar vi med mänsklig möda
skapat och av vilka vi var stödda.Elden som Prometheus låtit glöda
slocknar: efter alla övergödda
kommer andra som får ingen gröda
från de fält som elden gjort förödda.Vetenskapens ljus ska också falna:
solen åter oförstådd i väster
stå i brand bortom de svedda fälten,efter att vi slutat att som galna
till oss själva fira offerfester.
Efter måltiden och efter svälten.
Som synes låter Persson myt och mytologi flyta samman, nästan sömlöst, mellan raderna. Vi är alltid människan idag som, här, sviker och offrar till oss själva. Undergången betonar, egentligen mycket mindre ödesmättat än vad titeln skvallrar om, allvaret som står framför oss. De fattar tag i mig och hade Persson nöjt sig där hade det fortfarande varit en mycket välgjord diktsamling.
Vad som däremot tar andan ur mig är andra halvans diktsvit: ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”.
Låt 2020 års rubriker
försvinna in i journalisters fingrar
när det globala bandet hastigt backar;
börjar han och låter sedan covid-19 och novichok, desinformation och information och rivaliserande virala rädslor bli den trampolin från vilken han kastar sig genom historien. Rad på rad rullar tillbaka varje stor och liten händelse. Som en bakåtspolad snöboll som undan för undan minskar i storlek. Berlinmuren byggs 1991 och rivs 1961, ur världskrigen stiger alla döda levande upp men världens befolkning minskar och minskar och minskar. Inte bara den, världen tycks krympa när ursprungsbefolkningar får tillbaka sina land runt om i världen, när arter kommer till liv och människorna förlorar varje teknisk landvinning. Det är en formidabel konstruktion med en given slutpunkt: alltings början.
Denna långdikt är mindre formbunden än de övriga, men det är ändå något, en rytm när historien trummas tillbaka, en vildhet som passar och kanske tämjs på vägen. Jag ser ingen sentimentalitet, ingen nostalgi, inte ens ett moraliserande finger som pekar mot mänsklighetens tillkortakommanden. Snarare läser jag en uppmaning genom undergångsanspråken: vi behöver inte världens början för att förändra saker. Saker har förändrats gång på gång på gång och det slutar inte nu, inte här.