681 s. Albert Bonniers förlag 2024 (2024)
Omslaget till Andrzej Tichýs (f. 1978) roman Händelseboken pryds av träsnitt av Michael Wolgemut (1434—1519) och Hans Holbein den yngre (1497—1543). Motivet är välkänt, dödsdansen där skelett dansar och spelar och glömmer att människan lever vid tidens ände. Dansen tycks fortsätta, börja om, kanske har vi alltid känt att vi lever i de yttersta dagarna, men med klimatkris, krig, galopperande ekonomisk ojämlikhet och en allt starkare fascistisk maktkoncentration är det svårt att skaka av sig känslan att skeletten dansar för fullt även i dag. Och ja, inga andra bilder hade på samma sätt ringat in just vad Händelseboken handlar om.
“Natten då Ajša dog satt Mink vid köksfönstret och såg ut över Balladgatans östra ände” går med några lätta steg till:
Fortfarande 69 år gammal steg Pereira in i den folktomma restaurangsalen, satte sig vid ett av de vitdukade borden, vinkade till sig kyparen och beställde en flaska mineralvatten.
Det vore en fin mening att inleda en roman med, tänkte Zygmunt Pereira, där han satt i en tom restaurangsal och väntade på sitt mineralvatten.
Denna Pereira ska snart hitta Mink utslagen i sin trappuppgång, men om det vet vi ännu inget och det är två av förhållandevis få trådar som knyts samman i denna mastodontroman. Enstaka citat varvas med kapitel om några sidor, en formidabel kör som sjunger om senkapitalismens dödsryckningar. Alla människor som förekommer är inte utslagna eller utsatta, men många är det och det går inte att berätta om samtiden utan att ta med de sköraste. Tichý fångar dem medan han låter andra falla fritt. Det är oförutsägbart och närapå provocerande välskrivet.
Men den som söker efter handling letar förgäves, för Händelseboken är mycket mer en rad händelser med mycket lite gemensamt, ögonblicksbilder från en pågående dödsdans. Det ger minst två effekter på läsningen: å ena sidan blir boken på nära 700 sidor förvånansvärt lättläst. Den som ids plöja boken belönas för sitt slit när boken får mindre karaktär av ett pussel med lösa bitar. Å andra sidan ställer jag mig frågan om den verkligen hade behövt vara fullt så lång. Missförstå mig rätt, Händelseboken är en riktigt bra roman, men det bra blir lite utspätt i längden och Tichýs prosa i övrigt tjänar på det täta. Känslan av förundran som finns i de första 200-300 sidorna mattas så sakteliga av. Samtidigt är slutet, romanens febriga, logiska final också en nyckel att vänta på.
Sammanfattningsvis är Händelseboken ett angeläget exempel på den dödsdans vi befinner oss i och Tichý skriver något oerhört bra. Den får mig rejält nyfiken på hans övriga författarskap.