Hjärtdjur

Originaltitel: Herztier
Författare: Herta Müller
Översättare: Karin Löfdahl
Utgivningsår: 1996
Tryckår: 2009
Originalspråk: Tyska
Sidantal: 212
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-7429-092-9

Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, kom knappast som ett oväntat eller – om man får tro experterna – oförtjänt val. Jag visste väldigt lite om henne, men som vanligt i sådana sammanhang får man en crash course i ett författarskap och jag blev rätt intresserad. Kanske är det därför jag nu känner viss tomhet och besvikelse när jag konstaterar att Herta Müller inte var något för mig och hoppas att Svenska akademien väntar ett tag tills de utser en ny vinnare som sysslar med vittneslitteratur.

Jag gör förmodligen handlingen mest rättvisa om jag citerar bokens baksida:

Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceauşescus Rumäninen. Det vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Förutsättningarna är inte alls dåliga, även om baksidestexten på Hjärtdjur låter som en mörkare version av Enid Blytons Fem-böcker vilket torde vara ett ganska dåligt betyg för en nobelprisvinnare, men det kan man inte nödvändigtvis lasta henne för. Vad man däremot kan lasta henne för är att även om hon då och då har lite snygga formuleringar (jag hittar inte mitt favoritexempel) så känns språket väldigt ryckigt, orytmiskt. Jag för intrycket av att det är någon som försöker men inte riktigt kan, som skrivit, även om jag vet att så inte är fallet. Jag rycks inte med, varken på ett språkligt eller ett innehållsmässigt plan och det mesta känns… ointressant. Visst, hon skriver om hemska känslor, hemska situationer, klaustrofobi och förföljelse, men inget av det infinner sig i texten när jag läser. Tvärtom finner jag ett otroligt motstånd mot att läsa av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är särskilt bra. Den här typen av vittneslitteratur är sannolikt inget för mig (och lite anknyter det till gårdagens inlägg: Om skrivande som terapi).

Jag konstaterar därmed krasst att Herta Müller visserligen skriver om viktiga saker, men att hennes prosa inte tilltalar mig på något enda vis (titeln Hjärtdjur är dock väldigt tilltalande). Det ska mycket till (en garanti om att nästa bok passar mig bättre) för att jag ska läsa mer av henne. Tyvärr, måste jag ändå säga, för jag hade hoppats på mycket, mycket mer.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

  1. Är det det kvinnliga perspektivet som lägger hinder i vägen? Personligen tycker jag Hertha Müller använder språket på ett helt nytt sätt. Känn på de här formuleringarna:
    ”Strumpbyxorna hängde ut från fönstret som om Lolas fötter och ben inte fanns i dem, tårna och de hårda hälarna, de uttöjda vaderna och knäna. De hade kunnat gå utan Lola genom den vildvuxna parken i den mörka staden”.
    Eller:
    ”I en diktatur kan det inte finnas städer, eftersom allt är smått när det blir bevakat”. Har någon uttryckt sig så här tidigare?
    Gillar också uttryckssättet för den här känslan:
    ”Min far, sade George, tog med sig cykeln till stationen för att han inte skulle behöva gå alltför nära mig på ditvägen och inte känna i händerna att han gick ensam på hemvägen.” Alla som följt en älskad person till tåget vet vad jag menar.

    1. Jag är tämligen övertygad om att det inte har det minsta med genus eller kvinnlighet att göra. Jag har inga problem att ta till mig kvinnliga perspektiv i andra fall, tvärtom – vi är alla människor med olika horisonter.

      Som jag skrev har hon en del trevliga formuleringar för sig ibland, men jag tycker att det är alldeles för sällan för att vara tilltalande. Av dina tre exempel är det inget som jag känner ”wow!” inför (jag är lite ledsen att jag inte hittade det exemplet jag hade på en ”wow!”-formulering). Det andra citatet känns som ett ganska vanligt tema för dystopiska skildringar (vilket man ändå borde kunna kalla Hjärtdjur, åtminstone till viss del) om än uttryckt på andra sätt (små avskilda kollektiv/familjer, människosamlingsförbud, kommunkationsövervakning). Det sista citat är det bästa av de tre, men det känns på intet sätt extraordinärt.

      Mitt problem är nog att språket känns orytmiskt och knöligt (och jag är inte rädd för att ta mig an knölig prosa! :) ) och att jag inte blir intresserad av varken karaktärer, handling eller historisk kontext (vilket inte borde vara några problem att få mig i ett annat utförande).

      Nåväl, smaken är hur som helst som baken, och jag kan inte säga att jag inte förstår hur du menar, för det gör jag, jag bara inte håller med.

    2. …Strumpbyxorna hängde ut från fönstret som om Lolas fötter och ben inte fanns i dem…
      ”INTE” ska ju inte vara med och helt plötsligt en annan innebörd!

    3. Fast jag vet inte om jag tycker att det blir särskilt fantastiskt för det. Betydligt bättre (jag tyckte väl att citatet inte klingade riktigt riktigt till en början), men inte så att det spelar något roll för mitt omdöme om den. :-)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!