K-PAX

Originaltitel: K-PAX
Regissör: Iain Softley
Manus: Gene Brewer och Charles Leavitt
Språk: Engelska
Land: USA och Tyskland
Svensk premiär: 1 februari 2002
Längd: 120 minuter

En man som kallar sig Prot (Kevin Spacey) blir häktad efter ett rån och förd till ett sjukhus där psykiatern Mark Powell (Jeff Bridges) tar sig an den till synes svårt inbillningssjuke mannen som säger sig komma från planeten K-PAX tusentals ljusår från jorden. Powells erfarenhet och kunskaper på området visar sig vara till föga hjälp och samtidigt som de andra patienterna på sjukhuset börjar se upp till Prot börjar Powell tvivla på sin egna förmåga och de sanningar han tagit för givna. Kanske är Prot verkligen den han utger sig för att vara?

Till en början måste jag erkänna att jag hade mina tvivel kring filmens handling. På pappret känns den ganska konventionell och tillrättalagd, men så snart man börjar se den visar den oanat djup och K-PAX blir trots allt rätt speciell. Framförallt beror det på att Kevin Spacey och Jeff Bridges är enastående skådespelare. Det är inte för inte de båda tillhör mina absoluta favoritskådespelare. Kevin Spacey är duktig på att skapa en aura runt sig och sin karaktär, han bygger en kropp och en röst och får det till en självklar helhet som ingen kan ifrågasätta. Han gör det här och han har gjort det i The Usual Suspects och Se7en för att ta två exempel. Jeff Bridges, å andra sidan, är förnuftspersonen som vet hur världen fungerar och finner trygghet i det, men när föreställningarna rämnar och känslorna tar över blir han en annan person. Det fina med Brides insats är att han inte spelar rollen som om det vore två sidor av samma mynt, nej, det är samma sida med många nyanser. Beundransvärt! Hade det inte varit för de två hade K-PAX sannolikt kunnat blivit en riktig kalkon.

Men det blir den inte och ingen är väl mer glad än jag för det. Jag tycker att den är viktig på sitt sätt. Den försöker visa upp att världen inte nödvändigtvis behöver vara förnuftig, människorna allra minst, och den handlar kanske snarast om att lära känna sig själv och i andra hand om att lära känna och lita på andra. Även om det är ett tillbakalutat och enkelt filosofiskt värde, nedsmetat i sann Hollywoodanda, tycker jag att det finns en del poänger i K-PAX som är värda att fundera över.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

10 Comments

  1. K-pax är bäst, men jag vågar inte se om den för jag vet inte om själva filmen är så bra som mitt minne av den är. Jag har hämtat väldigt mycket från den till skrivande, tänkande och en del annat. Den är ett mycket bra exempel på saker jag principiellt gillar jättemycket, därmed inte sagt att utförandet är hundraprocentigt.

  2. Idag är första dagen jag hör en människa säga en enda bra sak om filmen… annars verkar den allmänt spydd på av människor jag känner. Kanske får se den, vem vet, de kanske bara inte hade hjärnan påslagna när de tittade ;)
    (eller såär det en smaksak, et cetera, men den förklaringen är inte lika rolig)

    1. Och flera stycken som hyllar den till på köpet! Jag tycker det låter som du inte har något annat val än att ge den en chans. :) Å andra sidan har du ju lite lustig smak ibland. Ska bli spännande att se vad du tycker.

  3. Jag säger som Snigel. K-PAX är bäst. Och jag har vågat se om den, igen och igen och igen. Nej, utförandet är inte så bra som det skulle kunna vara, men vid det här laget är det inget jag längre kan bry mig om. Det är en grymt inspirerande film, och en absolut favorit i min samling.

    1. Ja, inspirerande är den definitivt. Är det någon som läst boken den bygger på, för det känns som att den skulle kunna göra sig bra som bok också (under förutsättning att det är en kompetent författare förstås)?

      1. Det skulle jag kanske ha nämnt också.

        Ja, jag har läst boken. Den är… bra. Men filmen slipar till den på väldigt många sätt – ett praktexempel på hur man gör en bra bok till en bättre film. Boken gav mig inte så mycket, eftersom jag sett filmen innan, annat än i syfte att jämföra den med filmen.

        Mitt största problem med boken är att det är en del i en serie. Och det känns mot slutet (har jag för mig. Länge sedan jag läste den). Det är fel på så många plan att jag inte orkar tänka på det.

  4. Det ska ju noteras att jag aldrig riktigt köpt den Hollywood-nersmetade slutscenen. Däremot så är den korta scenen efter eftertexterna ett värdigt avslut. Hoppas att folk orkar sitta kvar några minuter.

    1. Jag och min sambo har ofta funderat på det här med Viewer’s Cut (motsvarighet till Director’s Cut, naturligtvis). Det finns många filmer som sabbas av att slutet är fel eller för mycket eller för långt eller så. Då kör vi en Viewer’s Cut. :)

Kommentera