Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Originaltitel: K-PAX
Regissör: Iain Softley
Manus: Gene Brewer och Charles Leavitt
Språk: Engelska
Land: USA och Tyskland
Svensk premiär: 1 februari 2002
Längd: 120 minuter
En man som kallar sig Prot (Kevin Spacey) blir häktad efter ett rån och förd till ett sjukhus där psykiatern Mark Powell (Jeff Bridges) tar sig an den till synes svårt inbillningssjuke mannen som säger sig komma från planeten K-PAX tusentals ljusår från jorden. Powells erfarenhet och kunskaper på området visar sig vara till föga hjälp och samtidigt som de andra patienterna på sjukhuset börjar se upp till Prot börjar Powell tvivla på sin egna förmåga och de sanningar han tagit för givna. Kanske är Prot verkligen den han utger sig för att vara?
Till en början måste jag erkänna att jag hade mina tvivel kring filmens handling. På pappret känns den ganska konventionell och tillrättalagd, men så snart man börjar se den visar den oanat djup och K-PAX blir trots allt rätt speciell. Framförallt beror det på att Kevin Spacey och Jeff Bridges är enastående skådespelare. Det är inte för inte de båda tillhör mina absoluta favoritskådespelare. Kevin Spacey är duktig på att skapa en aura runt sig och sin karaktär, han bygger en kropp och en röst och får det till en självklar helhet som ingen kan ifrågasätta. Han gör det här och han har gjort det i The Usual Suspects och Se7en för att ta två exempel. Jeff Bridges, å andra sidan, är förnuftspersonen som vet hur världen fungerar och finner trygghet i det, men när föreställningarna rämnar och känslorna tar över blir han en annan person. Det fina med Brides insats är att han inte spelar rollen som om det vore två sidor av samma mynt, nej, det är samma sida med många nyanser. Beundransvärt! Hade det inte varit för de två hade K-PAX sannolikt kunnat blivit en riktig kalkon.
Men det blir den inte och ingen är väl mer glad än jag för det. Jag tycker att den är viktig på sitt sätt. Den försöker visa upp att världen inte nödvändigtvis behöver vara förnuftig, människorna allra minst, och den handlar kanske snarast om att lära känna sig själv och i andra hand om att lära känna och lita på andra. Även om det är ett tillbakalutat och enkelt filosofiskt värde, nedsmetat i sann Hollywoodanda, tycker jag att det finns en del poänger i K-PAX som är värda att fundera över.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!