Tusen tranor

Originaltitel: Senbazuru
Författare: Yasunari Kawabata
Översättare: Olov Jonason
Utgivningsår: 1952
Tryckår: 1970
Originalspråk: Japanska
Sidantal: 166
Förlag: Albert Bonniers förlag (Bokklubben Svalan)

När jag läste Yasunari Kawabatas Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden förundrades jag över hans fantastiska språk. Det var visserligen några år sedan och jag hade egentligen läst väldigt lite då, och kanske var det därför jag till fullo lät mig uppslukas av Kawabatas förmåga att inte bara berätta en historia utan att med ord måla en tavla man som läsare försjunker i. Jag är inte säker på att jag skulle uppskatta Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden idag och jag är ännu mindre övertygad om det efter att ha läst Tusen tranor.

I Japan under andra världskriget blir den unge mannen Kikuji föräldralös vilket leder honom in i en svårhanterad rotlöshet. Han söker tröst hos en älskarinna till hans bortgågna fader, fru Oota, och deras relation medför många problem, speciellt när en annan av Kikujis älskarinnor försöker att gifta bort honom med någon som alls inte intresserar honom. När sedan fru Oota tar sitt liv överför Kikuji sin kärlek till fru Ootas dotter Fumiko.

Under tiden jag läser inser jag hur dålig koll jag har på japansk kultur innan TV-spel och Hello Kitty och hur främmande det som spelas upp för mig är. I Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden var just det inget som stötte bort mig men i Tusen tranor tycker jag enbart det är tröttsamt. Vid flertalet tillfällen överväger jag att lägga ifrån mig den korta boken och det är näppeligen ett bra betyg. Kanske blir det ett problem bara för att Yasunari Kawabatas målande språk inte får samma utrymme här. Jag får inte alls samma bilder, samma vibbar av Tusen tranor. Det finns helt enkelt för lite utrymme för de vackra och det är synd.

Tusen tranor passar mig verkligen dåligt och om Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden till stor del levde på förlåtande drag – vilket är min teori såhär tre år efteråt – så saknar Tusen tranor helt förmildrande omständigheter. Jag har dock en roman till av Kawabata, Snöns rike och jag lär ge honom en chans till för att se om den kan återuppbygga min förundran över Yasunari Kawabatas författarskap.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

4 Comments

  1. Sammanträffande – Kawabata har varit i mina tankar den senaste veckan. Tänkte att det kunde vara intressant att återvända till hans böcker.

    Jag läste dem under en tid då jag ofta besökte Japan pga att jag arbetade som sjöman. Det var på 80-talet innan moderna japanska kulturyttringar började synas i Europa. Jag förstod inte vad jag såg – velle försöka förstå. Kawabata var i stort sett den ende japanske författare som fanns tillgänglig på svenska.

    Han skriver om 50-tals-Japan. Den tid då Japanerna på allvar var tvungna att orientera sig i världen på ett nytt sätt. Många upplevde att den traditionella kulturen var döende. Just ”Tusen tranor” handlar delvis om det. Kikuji har svårt att bryta sig loss från faderns värld. – Jag får skriva vidare i min egen blogg. – Jag tyckte mycket om Kawabatas böcker när jag läste dem men vet inte om jag skulle tycka detsamma idag.

    1. Jag tänkte jag skulle spara den här recensionen tills du börjat fundera på honom, för jag läste boken i somras. ;-)

      Min okunskap för det förstås lite knepigt att förstå de kontextuella förutsättningarna, och kanske borde jag läst in mig lite innan (eller så borde jag det inte, det är lite olika efter hur man väljer att ta sig an litteratur och vad man tycker är viktigt). Jag är dock inte säker på att jag hade uppskattat Tusen tranor mer med ytterligare en dimension. Är tematiken liknande i Snöns rike kanske jag kan se spåren av det då?

      Ska bli spännande att se vad du skriver om Yasunari Kawabata, för han intresserar mig fortfarande även om jag tycker att Tusen tranor var ett kliv bakåt från Kyoto….

  2. Jag vill inte fortsätta att kommentera Kawabata – det är så länge sen jag läste böckerna så jag minns inte riktigt. Men jag ska nog läsa om dem.
    Min datering av Tusen Tranor var fel – den skrevs i slutet av 40-talet.

    Min uppfattning av Kawabatas böcker är ganska känslomässig – jag brukar tycka om böcker som jag inte riktigt förstår. Att försöka tränga in i ett främmande sammanhang. Och är påverkad av att jag kom till Japan flera gånger – jag har varit i Kamakura, det är en förtjusande, gammaldags småstad (efter Japanska mått), sett hotellet där Kawabata tog sitt liv.

    Det finns så många sätt att läsa en bok – ibland är det stimulerande att sätta sig in i kontexten, ibland vill man ha sin egen upplevelse ostörd.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!