Leslie Jamison
218 s. Granta Books, 2014 (2014)
Vissa dagar känns empati hopplöst omodernt. I en värld som i alla avseenden ser ut att lida svårt underskott av den varan lär vi oss att stänga in och stänga av. Hatets demagoger, dess trollsvans och de som darrar på manschetten när vi ställs framför bilder av Alan Kurdî eller pojken som räddades ur rasmassor i Aleppo alldeles nyligen gör vad de kan för att få oss att tvivla.
Samtidigt är empati svårt och laddat, fyllt av motstridighet och uppoffringar. I The Empathy Exams (som kommer på svenska med titeln Empatiproven på Weyler förlag under hösten) undersöker författaren Leslie Jamison (f. 1983) empatins olika dimensioner i en rad fristående men av temat sammanhängande essäer. Hon utgår från ett jobb som ”medical actor”, det vill säga en skådespelare som anlitas för att spela sjuk inför läkarstudenter. Sanslöst detaljerade bakgrunder och personligheter ska fungera som ett flödesschema för studenterna som efter övningen betygsätts efter hur och på vilket sätt de visade empati.
Men empati är inte en fråga om poäng eller bedömning och detta problematiserar Jamison grundligt. En av de bästa texterna är när hon besöker en konferens för personer drabbade av Morgellons sjukdom. Ur huden växer fibrer och kristaller på den smittade och detta är förstås mycket obehagligt. Problemet blir dessutom än värre av att inga andra än de drabbade som tycks se symptomen och de flesta utom de som har Morgellons tycks överens om att det är en psykisk åkomma. Inte desto mindre är det en åkomma och här ställs frågan om empati på sin spets. Sjukdomen sprids, i överförd bemärkelse via internet, då personer som misstrotts eller negligerats av vården söker svar på sina frågor på egen hand och upptäcker en hel gemenskap av människor som bemötts på samma sätt.
Empati är, eller skulle kanske behöva vara, en grundsten i bemötandet när någon söker vård men bristen på medkänsla kan driva dessa människor på fel väg. Och som Jamison, själv enligt egen utsago lätt hypokondriskt lagd, påpekar, inte ens hon klarar av att helt lägga misstron åt sidan för att bemöta dessa människor på annat sätt.
Övriga texter handlar, bland annat, om en frihetstörstande fängelseintern, om sentimentalitet och sackarin, och om huruvida stereotypen med den i kulturen överbesökta sårade kvinnan förstärker eller förminskar de kvinnor som faktiskt är sårade. Till syvende och sist landar Jamison alltid i att medkänsla är att föredra och det skriver jag gärna under på. Jag är övertygad om att människans förmåga till empati bör underhållas och vårdas, snarare än kuvas, om vi ska klara oss i framtiden.
The Empathy Exams är en rakt igenom lärorik och tankeväckande bekantskap som problematiserar och resonerar kring medkänslan som vi annars riskerar att glömma bort. Med ett stundtals briljant språk och öga för det mänskliga landar Jamison på hyllan bland de riktigt säkra essäisterna. Dem samlar jag som bekant gärna på.