Sebastian Avindell, inläst av Gerhard Hoberstorfer, omslag formgett av Eric Thunfors
12 h 32 min. Louise Bäckelin förlag 2024 (2024)
Lätt bortkomna män i övre medelåldern är en tacksam figur att kasta in i oväntade situationer, och få gånger har det gjorts så utan betänkligheter som östgötaförfattaren Sebastian Avindell (f. 1984) gör i Frälsarens nya gymnastikskor. Här stannar den undergivna och viljesvaga arkitekten Ingemar vid en landsbygdskyrka på sin flykt från hemmet. Han ska bara kissa men har snart skrivit på ett anställningsavtal för att tjänstgöra som präst, något han alls inte hade några planer på eller färdigheter för. Det visar sig snart att kyrkan är av särskild sort, en fristad för dem på flykt, oavsett trostillhörighet, behov eller ursprung. Tyvärr har besöksantalet på gudstjänsterna minskat och visar inte kyrkan att de har existensberättigande kommer kommunen dra in arrendet och bidragen.
Frälsarens nya gymnastikskor är en feelgood-bok av det slaget jag kan finna glädje i, den påminner en hel del om Varför blir det fint när man krattar? (2022) kan jag tycka, men med helt olika ingångar. Här finns ett färgstarkt persongalleri där några gränsar till karikatyrer, men eftersom det är i det närmaste en genrekonvention är det lätt att ha överseende med. Framför allt är bokens tonåriga huvud- och bifigurer, jämte Ingemar, väldigt fint framskrivna. Jag (som vuxen, bör tilläggas) har lätt att känna igen och känna för dem. Deras perspektiv får utrymme och skapar dynamik med de vuxnas mer fyrkantiga syn på hur saker kan lösas.
För mig som har visa förbehåll rörande det religiösa väcker Frälsarens nya gymnastikskor en hel del frågor. Delvis, förstås, hur hädiskt det är att skriva fram Ingemars eventuellt inbillade samtal med Jesus (som en ganska tillbakalutad lirare som har svårt att hitta nya pjucks). Mer snarstuckna troende skulle eventuellt ta anstöt, men mig stör det inte nämnvärt. Det beror förmodligen främst på den mycket större frågan jag får brottas med här: Den kyrka som här står i centrum är ett samfund utan organisation och med den uttalade ansatsen att alla ska vara välkomna, grundad som den är av en kristen, en jude, en muslim och en buddhist. Här finns något som jag, icke-troende, ändå skulle kunna känna mig hemma i, tror jag. I synnerhet med en präst som Ingemar, antar jag.
Hos Avindell finns ingen broms, ofta är det putslustigt mest hela tiden, även om en gnutta sorg ska väga upp det, men de gånger då jag skrattar högt är det snarare av värme. Metaforer och liknelser är ibland svåra att jämka med personen som för tillfället äger perspektivet, och kanske hade romanen vunnit på ett något lugnare tempo. Men då hade det förstås varit en annan bok, och som med Din vilja sitter i skogen (2024) är Frälsarens nya gymnastikskor en snäll bok som är lätt att tycka om i fall man låter sig.