Amanda Svensson
549 s. Norstedts 2019 (2019)
För ett decennium sedan golvades jag av Hey Dolly (2008), en kort och fartfylld bok om tonåringen Dolly som brottas med tonårsproblem, har svårt att uttrycka vad hon känner (men lätt att tänka det). Den då 21-åriga Amanda Svensson (f. 1987) visade en enastående formuleringsförmåga och humor. I hennes senaste bok, Ett system så magnifikt att det bländar tar hon dessa egenskaper ytterligare ett steg.
Romanen handlar om trillingarna Clara, Matilda och Sebastian som spridits för vinden efter att de flyttat hemifrån. Deras mamma när fortfarande bilden av att de håller tätt ihop, men sanningen är att deras kommunikation lämnar en hel del att önska. Telefonsamtal och mail besvaras ytterst sporadiskt när försök görs. Avståndet är inte bara socialt, även geografiskt: Matilda har bosatt sig i Berlin, Sebastian har precis lämnat Lund för ett jobb i London och Clara söker jordens undergång på Påskön.
Kanske hade det varit okej, deras syskonskara hade kunnat få glida isär så som familjer ibland gör. Mitt i det yppar mamman en hemlighet som i grunden förändrar syskonens relation och manar till tvivel.
När jag beskriver det så här låter det rätt tungt, det inser jag, men om stommen är ett drama om en familj i upplösning är anslaget något helt annat. Genom de tre huvudpersonerna och deras respektive tankevärld blir det en balansgång mellan uppehållen värdighet och fritt fall, lite så som jag tänker att många unga vuxna ofta känner det. Sebastian är hjärnforskare som förälskar sig i en patient som ser tvådimensionellt och han har en kollega som försöker lösa Pusslet. Matilda står stadigt i sin egen trasslighet och försöker att förhålla sig till livet som bonusmorsa. Claras strapatser på andra sidan jorden, trots alla världens tänkbara rädslor, ger henne vänner som den före detta barnskådespelaren och den blinde fotografen. Det finns ett skimmer i varje vändning berättelsen tar, varje person lyser på sitt eget högst personliga sätt och om vi ska jämföra med Hey Dolly är det samma sak upphöjt till tre, kanske till fyra eller fem.
Svensson lyfter många aktuella frågor, men gör dem aldrig till något som försöker vara större än romanen själv. Psykisk ohälsa och klimathot, exempelvis, får pysa i bakgrunden så som det mycket väl kan göra för den som inte är mitt i det. Det är aldrig dömande, aldrig drastiskt, alltid med en liten (och ibland enorm) glipa in i humordörren.
Ett system så magnifikt att det bländar är, och jag ber om ursäkt för att jag inte kan låta bli att skriva detta, en roman så magnifik att den bländar.