Jorge Luis Borges & Adolfo Bioy Casares, i översättning av Torsten Ekbom
164 s. Rönnells Antikvariat, 2014 (1953)
Jorge Luis Borges (1899–1986) är den mer kända av de två författarna bakom Sällsamma historier. Han har gjort sig känd, bland annat, som en mästare på fantastiska berättelser i det lilla formatet. Trots detta och i all ödmjukhet höll han vännen Adolfo Bioy Casares (1914–1999) som den bättre. De båda argentinarna arbetade mycket tillsammans, oftast i skydd av deckarförfattarpseudonymen H. Bustos Domecq, men även här i Sällsamma historier.
På spanska heter samlingen Cuentos breves y extraordinarios — korta och sällsamma (extraordinära) berättelser. Korta, detta korta lilla ord, har tappats i översättningen vilket tyvärr förlorar en del av betydelsen, som Fabian Kastner identifierade i SvD 28/4 2014 ”Nyckelordet är korta mer än sällsamma, för ofta är det just ordknappheten som gör dem så underbart underliga och gåtfulla.” Jag håller med Kastner om att såväl samlingen som åtminstone Borges litterära gärning förtjänar att inte formatet glöms bort. I förordet beskriver författarna, trots allt, texterna för att innehålla ”berättelsens essens; resten är tillfällig illustrering, psykologisk analys, lyckad eller misslyckad verbal utsmyckning.”
Hur som helst. I Sällsamma historier har Borges och Bioy Casares samlat knasiga, tänkvärda, konstiga och inte sällan roliga berättelser som ibland tillägnas några rader, ibland ett par sidor, men oftast stannar på runt en halvsida. Dessa berättelser tillskrivs mer eller mindre kända författare, däribland Cicero, Samuel Butler och G.K. Chesterton och vissa påstås vara tagna ur kända verk som Heimskringla och Tusen och en natt. Om det stämmer och i vilken grad de båda författarna bearbetat texterna lämnas lite öppet. Vi vet sedan tidigare att åtminstone Borges inte är särskilt intresserad av autencitet, i synnerhet inte om den står i vägen för en bra historia.
Och boken rymmer mycket tankestoff, som litterärt projekt betraktat. Vad är en historia? Är det kärnan, nedkokad till en fåradig synopsis? Är det allt som ryms mellan första och sista ordet? Är det något annat? Självklart bjuder inte Borges och Bioy Casares på några raka besked, men vi kan ana vad de tänker.
Texternas innehåll är kanske inte intressant i sig då helheten är poängen, men jag vill ändå, slutligen, beröra berättelserna i sig ett slag. En del av dem är en smula intetsägande, men många står helt klart på egna ben, både som moraliska berättelser och som roliga historier (sällan samtidigt dock). Min favorit, helt utan belägg utöver min svaghet för det absurda, är den himlahjortarna:
Tzu Puh Yü uppger att himlahjortarna lever i gruvornas inre. Dessa sällsamma djur strävar efter att komma upp till markytan och söker då hjälp av gruvarbetarna. De lovar att leda gruvarbetarna till någon åder med ädla metaller; när knepet misslyckas börjar hjortarna trakassera gruvarbetarna som till sist måste övermanna dem och mura in dem i gruvgångarna bakom klippblock cementerade med lera. Ibland är hjortarna starkare än gruvarbetarna och torterar dem till döds.
En hjort som lyckas ta sig upp i ljuset förvandlas till en stinkande vätska som sprider pest.
Berättelsen är inte representativ för de övriga, de skiftar mycket i stil från stramt minimalistiska till något mer målande, från putlustiga till gravallvarliga. En trevlig blandning som förmodligen är mycket väl lämpad för författarnas experimenterande och mycket av nyckeln till Sällsamma historier ligger just där. Bara om man är intresserad av litteraturens form, av experimenterandet med berättelsens kärna, kommer boken riktigt till sin rätt. Är man det inte är det bara att se till att bli det, för det är spännande grejer som väntar när man gläntar på dörren.