Maria Aljochina, i översättning av Linda Skugge, inläst av Daniella Mendel-Enk
5 h 22 min. Teg Publishing 2019 (2017)
2012 blev några ryska konstnärer och musiker plötsligt världskända när de i Frälsarkatedralen i Moskva, iförda färgglada rånarluvor, utförde sin låt ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”. Punkbönen Pussy Riot framförde föll inte i god jord hos den repressiva regimen och medlemmarna dömdes för ”huliganism grundad i religiöst hat”. Några av dem, däribland Maria Aljochina (f. 1988), skickades till en straffkoloni i Uralbergen. Boken Riot Days handlar om tiden innan och under fängelsevistelsen.
Att protestera mot icke-frihet måste vara att utöva radikal frihet. Så, en punkbön framförs, många blir provocerade och upprörda och i en normal demokrati hade det blivit lite kultursidesdebatt, några ledartexter och sedan hade det nog varit bra. Protesterna är ett måste för det råder inga tvivel om att Ryssland är en skendemokrati (i bästa fall) under Vladimir Putin.
Till en början är Aljochina arg på det där punkiga, nästan barnsliga viset. Trotset spritter genom sidorna, som att läsa nålar. Det är uppfriskande och egensinnigt. När hon sedan häktas och börjar att utsättas för samma systematiska förnedrande trakasserier som hundratals, kanske tusentals kvinnor, utan att vara dömd, tar ilskan en annan form. Så transformeras Aljochina genom hela Riot Days. Förvirring, förfäran, bestämdhet, uppgivenhet. Källorna till hennes känslor är desamma, ett högernationalistiskt och diktatoriskt system byggt på förtryck av oliktänkare och olikvarande. Aljochina använder sin röst och sin kropp till protester. Hon säger nej, hon klagar, hon påpekar att fångarna trots allt behöver ha kläder som klarar minus trettio grader.
Som läsare eller lyssnare känner man allt detta, rakt genom all bekväm distans. Visst har vi fått vår beskärda del av fiktion rörande förtryckarstater, men det här är något annat. Det är inte bara en berättelse, en biografi, det är ett konstverk i sin egen rätt. Den står stadigt bredvid punkbönen.
Ett varningens ord för att lyssna på den. Daniella Mendel-Enk läser bra, men boken är uppbyggd i korta avsnitt, vissa bara tre meningar långa. Alla dessa har en rubrik som inte sällan är slutorden på avsnittet innan. Det blir lite repetitivt och hattigt att lyssna på vilket är synd eftersom det är så bra. Läs boken eller anse dig förvarnad och lyssna ändå, för jag tycker Riot Days är värd det.