Otto Gabrielsson, inläst av Jakob Fahlstedt
10 h 12 min. Schildts & Söderströms 2021 (2021)
Jag bifogar ett lite längre personligt brev än vad som är brukligt på grund av nära nog fullkomlig avsaknad av cv.
Att skriva brev verkar vara författaren och psykologen Otto Gabrielssons (f. 1981) grej. 2020 debuterade han med boken Vildhavre. Sista brevet till pappa som var ett brev till den i allra högsta grad frånvarande fadern Jörn Donner (1933—2020). Även senaste boken, Motborgare, är ett ”personligt brev”, denna gång ställt till Arbetsförmedlingen när Gabrielsson efter tjugo års studier på allvar ska ut på arbetsmarknaden. Men går det egentligen att ställa sig utanför samhällsmaskineriet och bli en motborgare snarare än en medborgare?
Som epigraf citerar Gabrielsson författaren Folke Fridell:
Jag har valt den allra sämsta vägen: att misslyckas totalt och ändå kräva respekt för detta. Jag ville vara det kryp jag är och tvinga andra att se någonting i min litenhet.
Citatet fastnade så starkt hos mig att jag kunde ha svurit på att det var så Gabrielsson började sin redogörelse, men icke. Istället vilar större delen av Motborgare i dess anda. Dagboken följer många spår; konflikten med myndigheterna om en tomtgräns, önskan att fira födelsedag med prinsessan Madeleine, förbi det första sommarjobbet och alkohol, alkohol och alkohol. Det pendlar mellan det vardagsnära, snudd på Norénsk diskbänksrealism till tankar av stor existentiell art.
Gabrielsson hänvisar till någon form av arbetsoduglighet. Kanske inte nödvändigtvis en fråga om oförmåga att utföra arbete i sig, snarare en avighet gentemot lönearbete som koncept. Hur ska man få plats i ett sammanhang som man är så olämplig att befinna sig i? Nå, Gabrielsson hoppas på någon form av livränta, betalt för att vara så lite i vägen som möjligt. Som i Fridell-citatet är han medveten om sin avart, men tummar heller aldrig på integriteten. Ofta går det inte särskilt bra för honom, sällan låter han det påverka själva grundinställningen.
Det är sympatiskt på något vis. Inte alltid enkelt, inte alltid helt sunt (ganska ofta direkt osunt till och med!), men det tjänar ändå som ett intressant exempel kring vad som händer när man inte riktigt vill, orkar eller kan spela med i det som ska få samhället att rulla vidare.