Om näthat och hat

Nyligen publicerade Statistiska centralbyrån sin årliga rapport Privatpersoners användning av datorer och internet 2012 (PDF). Strax efteråt släppte anti-mobbningsorganisationen Friends sin rapport Friends nätrapport 2013 (extremt otymplig webbvisning). Var för sig är rapporterna intressanta, men tillsammans säger de en del om vårt samhälle. Det är framförallt dessa uppgifter, en från vardera rapport, som jag kommer behandla här:

  • SCB: Man kan räkna sig till att ungefär 90-95 % av alla i åldern 13-18 år använder en dator för att skicka mail, chatta eller surfa (s. 50).
  • Friends: 45 % av alla i åldern 12-16 år har någon gång blivit utsatta för en kränkning på nätet eller via mobilen (s. 10).1

Vad dessa uppgifter ger, om man läser dem tillsammans trots att åldersspannet inte riktigt överlappar, är följande hisnande uppgift: Upp till 45 % av alla i yngre tonåren har blivit kränkta via internet.

Nu slutar vi prata om näthat

Det är dags att sluta prata om näthat och prata om hat och mobbning som ett problem obundet till kommunikationssättet.
     Genom internet har vi fått ett sätt att mäta och peka på allvaret i hur unga såväl som vuxna behandlar varandra. Vi kan inte inbilla oss att det är ett problem isolerat till internet. Tvärtom har mobbning funnits länge, på skolgårdar och arbetsplatser, utan att mycket av det sett dagens ljus. Friends statistik gör exempelvis gällande att 19 % av alla högstadieelever utsatts för någon kränkning, men mörkertalet borde vara stort, särskilt om man ser utanför skolans värld.
     Den senaste tidens diskussioner (hur man nu ens kan diskutera hatets vara?) om ämnet har gärna velat begränsa hatet till en fråga om internet som medium. Även i Friends rapport är spåren tydliga, då frågan om det skulle vara enklare att kränka någon via internet än i verkligheten lyfts. 90 % av de tillfrågade tror det och de flesta verkar överens om att det beror på att man inte ser den man kränker (s. 12-13). Må så vara, men vad säger det om de kränkningar som sker öppet och öga mot öga?
     Vad säger det om mig som på mellanstadiet, i skolan och på fotbolls- och innebandyträningar, under några år utsattes för sådana kränkningar att jag till slut inte orkade mer och skolkade för första gången i mitt liv? Där fanns ingen skärm, bara de många mot den enda.2
     Genom internet har vi inte nödvändigtvis fått en ny sorts kränkningar, vi har bara skapat ytterligare en arena. Tyvärr hamnar arenan i fokus, förmodligen främst av två anledningar: 1. vad unga gör och utsätts för på (det där nya fenomenet) internet är paradoxalt nog fortfarande höljt i dunkel för många, till skillnad från skolgårdarnas trygghet, och 2. de kränkningar som syns och går att peka på är lättare att hantera än de som sker utan andra spår än såren inuti de utsatta och kanske något blåmärke då och då, som lika gärna kan ha kommit av att barnet ramlade på skolrasten.
     De anledningarna duger inte för att bortse från att det här är ett större problem.
     Vi måste sluta prata om näthat. Vi måste prata om hur vi behandlar varandra.


Show 2 footnotes

  1. Den här siffran skiljer sig mot SCBs statistik som ger att ungefär 10 % av barn 13-18 år har varit med om att någon skrivit något eller spridit rykten på internet som barnet blivit ledsen, arg eller orolig över (s. 52). Varför skillnaden är så stor vet jag inte.
  2. Jag vet fortfarande, efter 15 år, inte hur jag ska tolka händelserna. Var jag överkänslig? Var jag mobbad? Förtjänade jag det?

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. Jag håller med dig. Det diskuteras om så många olika bekymmer och problem från så många olika perspektiv att det känns som att människor har glömt bort att bry sig om varandra, använda sunt förnuft och möta andra människor med ett öppet sinne. Vi diskuterar nätmobbing, rasism, sexism och en massa annat, men i grund och botten kanske vi alla bara skulle ta en titt runt omkring oss och börja föregå med gott exempel och visa våra unga hur man bemöter andra människor och våga uppfostra dem. Mobbing förekommer nog inom de flesta arenor och de flesta åldersgrupper, något som jag tror att många glömmer…

  2. Hear, hear. Ang 19%-siffran om mobbing: då ingår inte alla som någon gång fått en taskig kommentar på skolgården, får antas. Siffrorna blir helt ojämförliga (vilket Friends såklart borde veta).

    Sedan, jag vet att det är en bisak, men jag fastnade lite på fotnoten om skillnaderna mellan Friends och SCB. Du nämnde åldersgrupperna, men det torde finnas ett par till faktorer

    – Vad är en kränkning? Ser man på SCB:s fråga ”Har varit med om att någon skrivit något eller spridit rykten på internet som barnet blivit ledsen, arg eller orolig över.” har man en subjektiv bedömning av resultatet av olika typer av skrivande på nätet. Friends-redovisningen talar om en massa olika saker (mobil och internet), inklusive kränkningar/försök som att någon skrivit något taskigt om en på nätet (blev jag ledsen? Kanske), eller att folk blivit blockade(!)…. Är kränkningsmåttet en separat fråga innan blir det lite lurigt att veta vad det omfattar, kommer frågan efter resten av batteriet har man primingproblem som heter duga, och är det ett aggregat av tidigare svar (om blockad, så kränkt), ja, då är man iallafall ärlig med vad man försöker uppnå.

    – Urval. Friends har en engångs YouGov-undersökning där de som får svara är barn till föräldrar som anmält sig till webbpanelen (det slags undersökningar som Ekot ska vägra publicera). Kan inte dra slutsats om systematiska skillnader mellan dessa och andra barn dock (om man borde anta att de är mer härdade, antyder ju det att de mätta kränkningarna är i underkant).

    Men givet detta, kan man dra några slutsatser av undersökningen? Då mer än att det
    (1) det finns folk som har blivit utsatta för otrevligheter av andra,
    (2) åtminstone vissa av dessa upplevelser har varit på internet eller per mobil,
    (3) det finns organisationer som ibland fokuserar på (2) och
    (4) opinionsundersökningar fortfarande tros ha magiska nyhetskrafter.

    Så, ja, undersökningen säger definitivt något. Den genomfördes. Det är nog det mest talande i sammanhanget.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!