Jag är nyss hemkommen efter säsongens första löparpass. Det känns som mitt livs första. De första tjugo stegen kändes stabila, sedan upptäckte jag att jag behövde andas och då var det kört. Jag hasade mig fram, knappt två kilometer (på 12 minuter), innan jag gav upp under oerhörda smärtan från mjälthugget (också kallat ”håll”, väldigt prestigefullt).
Återigen har jag överskattat min förmåga, och jag går moloken de sista stegen tillbaka till lägenheten. Jag känner igen känslan, den kommer över mig varje gång jag springer. Känslan av att det här är sjukt jobbigt.
Det är dock en skillnad den här gången: Det känns inte oöverstigligt.
Born to Run
Under vintern fick jag nys om en bok vid namn Born to Run av journalisten och långdistanslöparen Christopher McDougall. Den sägs vara alla löpares bibel, så varför läste jag den när jag inte är löpare?
Den sades vara inspirerande för den som vill löpa, intressant som reportagebok betraktat och framförallt välskriven. Det senare har jag ju svårt att motstå, det erkänner jag gärna. Jag läste den ändå med viss skepsis gentemot den magiska kraft den sades ha på de som läste den. Inspirerande, visst, men jag tycker det ju är så tråkigt med löpning — det kan jag ju inte komma över.
290 sidor senare hade jag inte bara lärt mig om Tarahumara-folket vars kultur till stora delar bygger på långdistanslöpning, att kroppen tycks vara byggd för att springa långt (om än inte alltid så snabbt), att det finns dårar som springer fruktansvärt långt och att de gör det med ett leende på läpparna. Jag var dessutom sugen på att bli en av dem. En av dem som springer långt och ler. En av dem som var född att springa.
Born to Run, det måste påpekas, predikar barfotalöpningens fördelar. Just de aspekterna av boken bör kanske läsas med ett kritiskt öga, men jag finner det rimligt att skaderisken reduceras av ett naturligare löpsteg. Jag tror att det är bättre att låta kroppen lära sig springa utan att kompensera pronation med superspeciallöparskor. Med det sagt ska man förstås välja själv vad som känns bekvämt att springa i. Nåväl, jag är ett barfotabarn — har alltid varit. Som liten sprang jag ut och in utan hejd. Hos mormor gick det lite långsammare, för grusgången var inte lika vänlig mot fötterna som gräsmattan hemma, men jag lät inte det stoppa mig. Numer går jag alltid barfota hemma, och föredrar sandaler eller flipflops på sommaren. Att någon kom och berättade att det var så — precis så man kom till världen — man var tänkt att springa var revolutionerande. Så pass revolutionerande att jag köpte ett par barfotaskor (paradoxalt!) och på så sätt lät mig luras av löparskoindustrin. Jag skäms inte (så mycket) över det, särskilt inte nu när jag har sprungit lite i dem och tycker att det känns stabilt.
Målformulering och undanflykter
Jag har två svagheter i min karaktär (Bara två? undrar vän av ordning, men jag ignorerar det glatt.):
- Jag formulerar högt flygande planer innan jag känner till förutsättningarna i omgivningen och hos mig själv.
- Jag saknar totalt driften att hålla käft om vad jag gör och planerar att göra.
Således. När jag hade läst klart Born to Run uttryckte jag något i den här stilen: ”Inom tre år ska jag ha sprungit ett maraton.”
Såhär med två löpta kilometer och begynnande träningsvärk känns inte det målet särskilt nära, men då ska vi vara helt på det klara med att jag kommit med de mest spektakulära undanflykterna för att slippa springa alls hittills:
- Det är ju jobbigt.
- Det regnar/snöar/är (för) strålande sol/är kallt.
- Grannarna kan ju se mig.
- Jag vet inte var jag ska springa.
- Jag kan ju inte ta bilen till löparspåret heller.
- Jag är nog inte i så dålig form att jag behöver springa, trots allt.
- Hunden (som vi inte har) åt upp mina löparskor (som står i hallen).
- Det är tråkigt.
- Jag har inget bra att lyssna på när jag springer.
- Jag behöver göra viktigare saker som att: titta på film, skriva, detaljfölja twitterflödet, och så vidare.
- Jag kan ju inte duscha två gånger på en dag och jag har ju redan duschat idag.
Dessa, eller varianter av dem, har fungerat bra under hela mitt liv, ska ni veta. Trots det känner jag igen känslan nu när jag är hemkommen efter säsongens första löpartur. Det känns ju rätt skönt. Varför har jag skjutit upp det här?
Författaren Haruki Murakami berättar i sin Vad jag pratar om när jag pratar om löpning om en marathonlöpare vars mantra för att orka genomföra loppen lyder: ”Pain is inevitable. Suffering is optional.” (Ungefär: Smärta är oundvikligt, lidande är valfritt.) I avdelningen peppiga mantran ligger det väl kanske inte så bra till, men det ligger ändå något i det, särskilt för mig som är totalt och utan några som helst tvivel otränad (se texten första stycke för påminnelse och bekräftelse på det). Det kommer göra ont. Jag kan välja att le när jag springer.
Att påminna mig om att jag kan le och kanske bli en bättre, mer välmående och harmonisk människa, tror jag är viktigt för att jag ska lyckas, för att jag ska skjuta undan alla kreativa bortförklaringar och undanflykter. Dessutom tror jag ytterligare två saker kommer vara avgörande för att jag ska lyckas: belöningar och kravlöshet.
Det här är du värd…
Att bara vara vältränad, ha bra kondition och må bra är inte anledningar nog för att jag ska ta mig för att träna. Så enkelt är det tyvärr. Det är lätt att hävda att människor alltid kommer göra det som är bäst för dem, med risk för att fastna i ett existentiellt resonemang och frågan om människans fria vilja. Någon kommer kanske hävda att alla undanflykter jag presenterat ovan är bättre för mig än vad löpningen är, annars hade jag sprungit. Jag tror inte det.
Hur som helst. Jag planerar att lura mig själv. Jag planerar att lura mig själv med hjälp av uttalade belöningar enligt följande lista:
- Löpt 3 gånger under 1 vecka: Bra in ear-hörlurar som sitter bra när jag springer.
- Sprungit 1 mil utan att stanna: En GPS-klocka eller motsvarande.
- Sprungit 21 097,5 meter: Jag vet faktiskt inte än, men jag planerar att komma på något snart.
- Sprungit 42 195 meter: Delta i ett maraton utomlands (med andra ord, en resa och ytterligare offentlig självspäkning).
Likt ett barn eller en brottningsdomare kräver jag mutor, men jag tror det är okej om det är jag själv som mutar mig.
Kravlöshet
Jag är relativt ung och relativt välmående. Jag behöver inte gå ner i vikt (möjligen omfördela lite vikt), inte heller prestera under press. Mitt springande är fullständigt kravlöst, vilket det nog måste vara. Med liknande uppgifter fungerar jag bäst om det bara är roligt, skönt eller trevligt.
Jag var väl ingen stjärna på skolgymnastiken, men det fanns en viktig skillnad i inställning från min sida. Så fort det skulle sättas betyg eller mätas blev jag defensiv och uttråkad, så fort det fanns en boll och/eller lekfull stämning var jag i mitt esse. Löpning tillhörde i regel den första kategorin. Det är något jag är medveten om och försöker att flytta över löpning till det senare.
Sammanfattningsvis
Uppdrag: Springa 42 195 meter innan 2015 är slut.
Jag inser förstås att det inte är någon dans på rosor, uppdraget jag nu ger mig ut på. Å andra sidan, när jag skulle börja ta körkort var jag inte alls särskilt bekväm att framföra tunga, frustande monsterfordon i hastigheter människan inte var menad att uppnå. Jag var så pass obekväm att jag gav upp. Först tre år senare tog jag upp bilkörandet igen, för då hade jag insett att större klåpare än jag har lyckats ta körkort (vilket kanske inte är så betryggande, men ändå). På samma sätt vet jag att mer otränade, mindre viljestarka personer än jag har lyckats och bara en sådan sak borde vara bevis nog på att det är möjligt för mig att springa ett maraton och att göra det innan 2015 är slut.
Önska mig lycka till, för nu, när jag publicerat det här inlägget, finns ingen återvändo.
Det här speglar i mångt och mycket min egen attityd gentemot löpning. Det är ju så förbålt tråkigt! Jag ska nog kolla upp den där boken, låter klart intressant! Sen så har jag ju alltid haft en mara bucketlistad i bakhuvudet…
Jag tyckte det var förbålt tråkigt med löpning förut, men det har gått över av någon anledning. Nu känns det roligt, jag längtar till nästa gång och belöningarna jag satte upp ovan känns mindre viktiga.
Jag roades ordentligt av det här inlägget! BRA UNDERHÅLLNING. Nu ska jag gå ut och springa. Det är förbannat tråkigt- om jag inte har alex o sigges podcast i öronen. Dom är nämligen brillianta. (Mest Sigge Eklund då, Alex Schulman fungerar snarare som utfyllnad). BRA MUTNING: får ej lyssna på min favoritpod om jag inte springer. Då ler man dessutom när man springer, för det är så jäkla roligt.
För övrigt: Nästa år borde du joina mig på göteborgsvarvet, då kan du få det där du planerar att komma på snart.
/Sofia
Vad roligt att höra! :-) Att le när man springer, oavsett anledning, tror jag är väldigt viktigt även om risken är stor att någon lägger krokben för en om det går till överdrift!
Göteborgsvarvet låter kul, jag hoppas det kan bli av nästa år!