I nummer 30/31 av 00TAL skrev Andreas Harbsmeier om litteraturrecensionernas form i norden. Han kom fram till att oavsett land så saknades en viss ingrediens:
I en litterär miljö där antalet utgivna böcker är överväldigande stort måste det vara rimligt att ställa frågan i hur hög grad en viss bok är relevant just nu. Är inte skönlitteraturen förpliktigad att förhålla sig till samtiden?
Även om svaret på Harbsmeiers fråga inte nödvändigtvis är ja, så har han en poäng som jag verkligen inte har tänkt på tidigare när jag recenserat. Trots lågkonjunkturer har vi en litteraturscen som ständigt häver ur sig en strid ström av böcker – givetvis av mycket skiftande kvalitet. Precis som i övriga samhället har vi ett informationsöverflöd (om man nu alls kan tala om en sådan företeelse) som gör att vi snarast blir förblindade av alla intryck än upplysta av de guldkorn som finns. Detta gäller i allra högsta grad även litteraturen. Därför är Harbsmeiers upptäckt – bristen på motivering över varför man bör läsa något just nu – både viktig och förbluffande. Idag kan få reda på att en bok är bra och läsvärd, men om den har ett bestående värde eller gör sig bäst vid ett givet tillfälle är ingenting som varken jag eller någon annan recensent jag läst har reflekterat över.
Det här gäller förstås inte enbart purfärska böcker. Om man som jag läser litteratur av äldre snitt (nu är förstås ålder något relativt, en bok från 2000 kan vara gammal och bortglömd redan) finns det givetvis all anledning att motivera varför ni bör läsa den nu, idag, 2010, även om boken kom ut 1973. Under förutsättning att det finns någon anledning. För visst kan det vara så att man läser något som bara råkar vara fantastiskt bra, men vars värde inte är tidsbundet, där enda motiveringen till att läsa den nu är för att man inte bör hålla något så fenomenalt ifrån sig. Det måste få vara okej det också. Vill man komma bort från ”tycka” och ”känna” (vilket kanske inte passar alla, men är något jag strävar efter med varierat resultat) så behövs nog ett vidare perspektiv både på samtiden och på litteraturen.
Därför ska jag, från och med nu, försöka bli lite bättre, sätta det jag läser i ett lite större perspektiv och göra mitt bästa för att motivera varför något att förtjänar att läsas nu (om det gör det) och inte bara konstatera att det är en läsvärd bok som jag rekommenderar att man läser någon gång. Helst. Jag hoppas att fler följer mitt exempel.
Vad menas med ”relevant” – i förhållande till vad? Mitt eget liv, samhällsdebatten, vår dagliga tillvaro, …
Svaret måste ju bli mycket olika för olika läsare – läste för nåt år sedan ”Mrs Dalloway” av Woolf och tyckte först att den var så helt och hållet ointressant. Vad angår mig livet i Englands övre medelklass på 1920-talet? En förmögen sysslolös kvinnas göranden? Inte ett dugg. Sen fann jag ändå ett intresse i det vackra språket och berättartekniken. Behållningen var mera formen än innehållet. Men jag är övertygad om att någon annan kan tycka att den är angelägen läsning – om man är litteraturvetare, har ett specialintresse av Europa kort efter 1a världkriget till exempel.
Aspekten borde kunna tillföra en utgångspunkt för intressant diskussion i alla fall.
Just på grund av definitionsproblemen med ordet ”relevant” försökte jag undvika det utanför citatet. Som du skriver är det naturligtvis helt subjektivt. Tanken är främst att man som kritiker, recensent eller tipsare bör motivera varför just den här boken bör lyftas upp ur bruset just nu, varför det inte kan vänta (om det nu är så att boken förtjänar det, förstås).
Andra aspekter av böckerna är förstås inte oviktiga, och saker som tidigare lagts vikt på vid recensionerna (som språk, form, tematik eller vad det kan tänkas vara) bör även i fortsättningen skrivas om (jag tänker åtminstone göra det! :) ) och bör, som sagt, föda både tankar och diskussionsämnen när boken väl är läst.