4
En av mina många Don Quijoteska väderkvarnar är frågan om kunskap och vikten av att veta vad man håller på med. Jag anser mig vara förhållandevis allmänbildad och är ständigt ivrig att suga i mig ny information som inte bara kan användas när det vankas Trivial Pursuit. Ändå känner jag aldrig att jag vet tillräckligt. Återigen ett krav på mig från mig.
Det hela aktualiserades när jag sommaren 2009 fick vara med i Sveriges Televisions frågesportprogram Vem vet mest?. Jag hade kväll efter kväll suttit framför TVn och svarat rätt på bortåt åttio procent av frågorna, kände mig självsäker och trodde att jag hade en god chans att ta mig till final åtminstone. På tåget upp läste jag ut Daniel Sjölins Personliga Pronomen och började med Thomas Manns Döden i Venedig och var i allra högsta grad lugn. Ju närmare Stockholmsområdet jag kom desto mer nervös blev jag ändå, tänk om jag tar fel buss? Det är sådant jag tänker, trots att jag har vägbeskrivningar och förberett mig på alla tänkbara vis. Men det gick bra, jag kom rätt och när jag satt i foajén på Gärdet var jag trots allt tillbaka på de positiva tankarna.
Vi förbereddes, sminkades och pratade lite oss tävlande emellan, allting kändes bra fram tills dess att vi blev inledda i studion och placerade bakom pulpeterna. Då brast allt. Saken är den: jag har trots alla framträdanden jag gjort med körer och musikklassen aldrig lyckats tygla min scenskräck. Folk har påstått då och då att jag lyckas dölja den väl, men inuti mig stormar det av panikkänslor varje gång jag personligen står i strålkastarljuset. Varje gång. Jag kan knappt räcka upp handen på en lektion för att ställa en fråga för att det ger mig sådana ångestkänslor. Det är rätt uppenbart att en TV-inspelning inte är något idealt forum för att träna bort det heller.
Första frågan jag fick handlade om en Quentin Tarantino-film som handlade om en flygvärdinna som smugglade vapen. Vid tillfället hade jag sett en och en halv Tarantino-film – Pulp Fiction och Kill Bill – och svarade ”Kill Bill” trots att jag visste att det var fel. Tarantino tillhör inte mina favoriter och hade han gjort det hade förmodligen tävlingen kunnat sluta helt annorlunda för mig. Men nu var det kört. Hade jag haft något uns av självkontroll kvar så var den som bortblåst nu.
Andra frågan var ungefär ”I vilken östgötsk stad ligger Rödtornet?” Det är inte en svår fråga. Tvärtom, för en geografi- och historieintresserad östgötason är det inga konstigheter att veta att den efterfrågade staden är Vadstena. Men hjärnan stod still, tungan var tjock som ett traktordäck och gjorde det inte bara svårt att svara något över huvud taget utan dessutom svårt att andas. Jag var ett besviket, utslaget och nedslaget litet spöke av en pojke och min plan för att återhämta mig från nederlaget var att först och främst undvika att se programmet när det sändes, dessutom tiga ihjäl det hela och hoppas på att Sveriges Television glömmer att sända eländet. Det gick sådär.
Nu har det gått ett tag och jag har i allra högsta grad repat mig (ni kan vara lugna med att jag inte kommer att skriva något som jag inte är bekväm med, det vore kontraproduktivt nämligen). Jag kan skratta åt det, inse att min nervositet då var något som inte ens den mest hårdhudade hade kunnat klara av. Jag vet inte om jag kommer försöka igen, men jag vet att jag måste göra något åt min scenskräck.
Jag lärde mig dessutom något mycket viktigare.
Det spelar ingen roll hur mycket du vet, någon kommer alltid veta mer och bättre. Jag slår vad om att merparten av er som läser det här vet att den efterfrågade filmen var Jackie Brown och att någon varje gång jag beskriver något som sant tänker ”men lilla Martin, nu är du allt ute och cyklar”. Det är okej, det är jag säkert. Hemligheten är att cykla så att de flesta tycker att det ser bra ut, åtminstone när man skriver fiktion.
Jag vet inte om det här är en insikt jag kommit till själv eller om det är något jag läst, men när du skriver fiktion behöver du inte alltid göra grundliga förundersökningar för att ta reda på hur det du skriver om fungerar. Varför? För att de allra flesta vet lika lite som du och de som vet mer kommer att hitta fel ändå. Det innebär förstås inte att man inte ska eftersträva någon form av trovärdighet, men det gör åtminstone så att man inte behöver fastna i förarbete och ångest över att inte veta tillräckligt mycket om det man skriver. Det är bara onödigt.
Min roman handlar om militärer i ett krig, inget ovanlig egentligen, men i och med att jag inte gjort lumpen och inte har någon som helst insyn i hur en militärbas fungerar eller organisationen är uppbyggd – fasen, jag vet inte ens vilka gradbeteckningar man har att välja på eller vad man ska ha gjort för att få dem – så har jag ett litet problem när jag ska beskriva det hela på ett trovärdigt sätt. Då kan man göra på ett av följande sätt: 1. Läsa på och riskera att fastna i förarbetet eller 2. skriva på och komma igång. Vid samtliga tillfällen har jag valt alternativ nummer två, vilket kan tyckas paradoxalt givet titeln på det här projektet.
I fallet med min roman tror jag att jag kan skriva något trovärdigt eftersom de saker jag inte kan inte är i fokus för berättelsen i sin helhet och de gånger det är i fokus hoppas jag på överseende från min publik och i värsta fall kan jag gestikulera vilt och gorma något om att det är fiktion, gott folk, fiktion!
Vill man skriva och inte bara fastna i något mellanläge där skrivandet känns som en börda för att man saknar de kunskaperna som krävs tror jag att det är värt att skriva i alla lägen. Man kan rätta till saker i en text i efterhand, en text blir aldrig färdig, men det skapas ingen text enbart av att göra förundersökningar.
Trots det ligger tanken på att jag inte vet tillräckligt mycket om det jag skriver om, alltid och gnager i bakhuvudet. Jag ägnar den inte särskilt mycket energi och jag tror snarare att det är min törst efter bildning som spökar här än det lilla spöket av en pojke.
Mmm, jag har också gjort tv-framträdande… I ett ämne där jag kunde prata fritt och både den person som skulle intervjua mig och de i teamet var personer jag kände. Och ändå: tungan torr som en ökenräv, knäskålarna skallrade som flamencodansarens kastanjetter och en lätt stirrig blick. Vi inte göra om det, vill inte ha det så igen!
Det kanske flyter i blodet då? Det är märkligt att det ska behöva vara så, att den lilla skillnaden ska komplicera allt så mycket. Å andra sidan finns det få andra sätt att träna på det än att utsätta sig för det igen och igen och igen och igen och…
Jag minns inte om det var tvåan eller TV4 Norrbotten som kom och intervjuade folk i min klass angående vårt gymnasieprogram och dess eventuella existensberättigande för några år sedan, men vi beslutade om två personer som var sådana där ordentliga, snälla tjejer som såg söta ut och som hade PK i blodet och som lätt kunde argumentera sin sak och fortfarande få folk att tycka om dem som skulle prata med TV-personerna när de kom. De hade angett en tid och allt var frid och fröjd – tills de dök upp två timmar för tidigt, och de två representativa tjejerna var och skrev prov. Ingen visste riktigt vad som skulle göras, och de hade inte tid att vänta tills de tjejer som hade planerat och skrivit små manus och tänkt ut viktiga poänger och sådant skulle komma tillbaka och prata med dem, så till sist fick de två personerna med minst scenskräck helt enkelt ta och improvisera: Jag och en kille som spelade teater på fritiden.
Så istället för två välfriserade tjejer fick de prata med en liten tönt i nördtröja och grov Haradsdialekt (han) och en inte fullt lika kort (men fullkomligt osminkad/rätt dräggig) tönt i herrskjorta (jag, och jag tar upp ’osminkad’ eftersom det verkar vara något dåligt om man är tjej och pratar med TV for some reason). Det gick sådär. Jag hade av någon anledning hört vad de planerat säga under en rast när de gick igenom det och rabblade upp det jag kom ihåg, något jag tyckte att de glömt och så vidare, och han gjorde ungefär samma sak fast gladare.
På det stora hela gick intervjun bra, eftersom ingen av oss alls har ens den mildaste scenskräck, men det är inte nödvändigtvis så att det var en -bra- sak i det här fallet – vi var rätt dåliga representanter för något man vill att folk ska tycka är bra, jag med min oförmåga att se trevlig och välanpassad ut och han med sin oförmåga att sluta sticka ut var han än ställer sig, trots att han inte ens är en och sjuttio lång. Tillsammans utgjorde vi själva antitesen till de normala, snälla, tillmötesgående, -vardagliga- tjejerna som borde ha skött saken och som nog hade gjort ett mycket bättre jobb med att vinna folkets hjärtan och sådär.
Men, förstås, tillsammans med brist på scenskräck delade vi också en viss brist på tålamod – någon måste lösa uppgiften, och vågade ingen annan fick väl vi ta hand om det istället!
När klippet sändes såg det helt enkelt okej ut. Vi såg ut som om vi visste vad vi pratade om, fast vi hade haft en halv minuts förberedelse, och det var så mycket bättre än om någon som hade stammat och stakat sig hade gjort samma sak. Min poäng med den här långa kommentaren (jag saknar förmågan att skriva kortfattat verkar det som) är helt enkelt den: I (nästan) alla lägen är det bäst att göra alternativ 2) först. Den uppgift som blir gjord är i alla lägen bättre än den som inte blir det. Och förarbete kan man faktiskt göra i efterhand om det är en roman man skriver. Ja, och att de som saknar scenskräck är inte alltid de som förtjänar att göra det…