Niklas Ekdal, inläst av Fredrik Berling
8 h 59 min. Storyside 2016 (2016)
2019 dog 1 269 personer av självmord. 69 % män, 31 % kvinnor. Fem stycken var under 15 år. Fler försöker. 2012 var journalisten Niklas Ekdal (f. 1961) en av dem. Han hittades i ett förråd full med piller av alla de slag. Han hamnar i koma, men blir räddad.
Historien varken börjar eller slutar där. Något år tidigare hade Ekdal fått en smäll mot huvudet, en tuff tackling under en fotbollsmatch. En hjärnskakning, ja, men hjärnskakningar går över vilket detta inte gjorde. Han fick allt svårare att koncentrera sig, blev känslig för ljud och ljud, tappade orken. För en person med hans liv och hans jobb är det en nästan omöjlig situation, men han dikterade krönikor för sina barn och missade aldrig en deadline.
Kring psykisk ohälsa och självmord råder fortfarande något slags tabu. Det måste brytas. Det är sjukdom, inte svag karaktär, som är problemet och alla dessa liv som spills av upplevd ensamhet är liv som kanske hade kunnat räddas. Därför är en bok som Ekdals Hur jag dog så viktig.
Den är lika delar självbiografi och stridsskrift. Ekdal berättar om uppväxt och steget in i vuxenlivet, om slitsamt liv och flängigt jobb. Ingen dans på rosor, men heller inget ovanligt, även om det tärande ter sig olika för oss. Hela tillvaron blir på nåder när hjärnan inte orkar med. Det spelar ingen roll hur mycket han älskar sina tre barn om ljud och fart är övermäktigt.
Framförallt bränner det till när stycken ur ett av barnens dagbok citeras. När hans fru tar kampen, föreslår elbehandling, när journaler läses upp som en graf över måendet. Annars är Hur jag dog märkligt distanserad. I de mer resonerande delarna finns det en naggande frustration över hur psykisk ohälsa hanteras, men det är lite som att han skriver något annat eller mildare än det han menar.
Ekdal beskriver sig som en Tintin-figur. Äventyrlig, emellanåt plump, men alltid beredd att lära sig nytt, göra rätt nästa gång. Det är en bild som stämmer överens med intrycket man får. Journalisten Ekdal står i vägen för personen Ekdal som har något viktigt att berätta. Emellan provocerande uppfylld av sin egen objektivitet1 (vilken inte är särskilt objektiv), andra gånger med en smula oturlig timing med tanke på vilka som citeras. Det gör Hur jag dog till en tudelad upplevelse.
Å ena sidan är det viktigt att lyfta situationen Ekdal kommit ur2, å andra sidan tar han ingen som helst hänsyn till strukturer, överlevnadsbias och annat som man kan förvänta sig av en journalist. Läs den och plocka russinen ur.