Originaltitel: Coraline
Författare: Neil Gaiman
Utgivningsår: 2002
Tryckår: 2003
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 162
Förlag: HarperTrophy
ISBN: 978-0-380-80734-5

Coraline är Neil Gaimans ”barnskräckis”, för att uttrycka det milt och nästan inte alls sanningsenligt. (Jag har recenserat den tidigare, men inte alls lika välartikulerat)

Coraline bor i en stor lägenhet tillsammans med sina föräldrar. De jobbar alldeles för mycket och ger inte Coraline den uppmärksamhet hon förtjänar. I husets finmöblerade rum finns en dörr, som när hennes mamma öppnar den bara leder till en murad vägg men som när Coraline öppnar den leder in till den andra lägenheten där hennes andra mamma och hennes andra pappa bor. De erbjuder sig att vara den bästa familj Coraline haft, bara hon stannar i deras värld och tillåter dem att byta ut hennes ögon mot knappar.

Boken är ganska kort och skulle mycket väl kunna vara en barnbok, men så fort man börjat läsa inser man att den nog inte är något för små barn. Historien är läskig till och med för mig, trots eller tack vare att det mesta ses ur Coralines synvinkel.

Neil Gaimans språk är riktigt bra, till och med fenomenalt. Det är till stor del därför som bokens stämning blir som den blir och man njuter av att läsa något så bra och räds av att läsa något så läskigt.

Jag inte bara rekommenderar alla att läsa Coraline, jag ser det nästan som ett krav. Det finns nämligen ingen ursäkt för att låta bli att läsa en av de böcker som jag rankar som de bästa någonsin.