Liv Strömquist
169 s. Ordfront 2019 (2019)
Liv Strömquists (f. 1978) seriealbum Den rödaste rosen slår ut lånar sin från en dikt av poeten H.D. som lät sig fullständigt uppslukas av kärleken. Det är viktigt, för det är det få som gör nu för tiden, vilket är vad Strömquist utforskar. Att Leonardo DiCaprio byter ut modellen Bar Refaeli mot Blake Lively, Lively mot Erin Heatherton, Heatherton mot Toni Garrn och så vidare, är ett symptom på att kärleken inte längre är så stark som koncept. DiCaprios flickvänner, eller många förhållanden överlag, blir nu för tiden snarast en accessoar, någon att spegla sig i och att umgås med utan djupare åtaganden än så. Att känna, överlag, är inte så himla viktigt.
Strömquist kontrasterar detta mot 1800-talskärleken, där männen svallade av åtrå och (av tiden ansedd mycket värdig) kärlek som mynnade ut i löften om evighet. Kärleksrelationen var kanske i lika hög grad en fråga om status då, men vad som gav status då (stora familjer) och vad som ger status nu (frihet, berömmelse och kosing) har förändrats i grunden. Och att fullständigt falla för någon nu för tiden är absolut inte rationellt när förhållanden kan reduceras till plus- och minuslistor. Kärlek är en investering i det egna jaget, inte att se det unika och fantastiska hos en annan person.
Strömquist stödjer sig mot filosofen Byung-Chul Han och sociologen Eva Illouz i sina resonemang och jag tycker att hon har mycket poänger och flera som skaver på samma sätt som annat i vårt senkapitalistiska samhälle skaver.
Den rödaste rosen slår ut skriver in sig i den populära kategorin infotainment. Strömquists humor är både absurd och smart och hon har ett tema och ett resonemang som är viktigt att diskutera som en motvikt mot en frihetlighet som eroderar allt runt omkring jagen. Personligen hade jag mycket hellre läst bakgrund och argumentation i vanlig löptext, men jag förstår också poängen med att presentera det i den form som Strömquist vid det här laget river av i sömnen om så krävs.