Aline Kominsky-Crumb, med förord av Hillary Chute
211 s. Drawn & Quarterly 2018 (2018)
Det är alltid lite tråkigt, tycker jag, när jag upptäcker en kreatör efter att hen dött, inte sällan till och med i samband med hens bortgång. Inte sällan beror det på att jag inte har koll på alla eller för den delen kan ha koll på alla, men jag gör vad jag kan för att lappa mina stora hål av ignorans. Just så var det med den amerikanska serieskaparen Aline Kominsky-Crumb (1948—2022). Hon debuterade i början av 1970-talet och var aktiv i nästan fem decennier. Love That Bunch är en samling med serier ur hennes karriär.
Kominsky-Crumbs självbiografiska serier handlar om hennes alter ego ”Bunch” och följer henne från unga år då hon balanserade mellan att försöka stå ut med sina psykiskt och fysiskt misshandlande föräldrar och hennes stora kärlek till Beatles, vidare till att navigera ett vuxenliv och vara kvinna med allt vad det innebär av kroppsfunktioner, förväntningar, drifter och att stå ut med (mestadels) mäns idiotier. Figuren ”Bunch” präglas av ett smärtsamt självförminskande men som ändå betraktas med kärlek för att den ”Bunch” som här är är den enda som kan vara. Det är en teknik som utvecklats och förfinats av exempelvis Phoebe Waller-Bridge och Lena Dunham.
Linjerna mellan Kominsky-Crumbs osnygga men välgjorda serier, ibland så detaljerade att jag börjar rodna, och moderna serietecknare som verkar i samma anda är också tydliga. Jag vet inte hur många steg som finns emellan, men jag tänker att sådana serieskapare som Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Sara Granér hade arbetat på annat vis om inte Kominsky-Crumb gått där framför någonstans och krattat vägen.
Jag älskar inte allt i Love That Bunch, men jag förstår också att serien inte huvudsakligen är för personer som mig. Ibland är Kominsky-Crumb så mörk att det isar i mina tänder. En av de viktigaste poängerna i boken upplever jag är hur hon inte viker ner blicken för något av det som utgör hennes helhet och genom det även visar att en människa (i allmänhet) och kvinna (i synnerhet) rymmer många dimensioner, vissa sådana man av någon anledning helst talar tyst om. Jag är inte rätt person att utvärdera detta, men med Love That Bunch förstår jag ändå vikten av ett verk som detta.