Lise Tremblay, i översättning av Elin Svahn
151 s. Rámus förlag 2021 (2017)
Anekdotbefriat språk. Jag sitter med kanadensiska Lise Tremblays (f. 1957) kortroman Djur färdigläst och försöker att förstå vad sjutton förlaget menar. Är det de eller jag som missat något i betydelsen av ”anekdot” eller är det något i boken jag missar?
Av en slump får den förre detta tandläkaren Benoît en hund som heter Dan. Ensam på landsbygden i norra Quebec har de båda funnit en tillvaro som fungerar, men som nu sätts på ända. Dan är nämligen döende samtidigt som det runt omkring dem blossar upp en konflikt som kan sluta mycket illa. Vargen har kommit närmare byn. Jaktlagen vill bli av med dem. De statliga viltvårdarna vill skydda dem.
För Benoît är det ändå ganska stillsamt. Öppna, okonstlade relationer till de närmaste vännerna, annars håller han sig på sin egen kant och kommer till ro med sina egna tillkortakommanden. Innerligt, javisst, men förutsägbart, ett liv i livens slutskede. Det är väl fint och trevligt och så, starka personligheter som hade förtjänat mer utrymme, förtjänat att vara huvudpersoner i sina egna historier. Bara i tråden med Benoîts dotter är det något som riktigt tänder till, dottern som efter år av depressioner till slut får en behandling som speglar dotterns upplevda kön, eller i hennes fall icke-kön.1 Däri ryms en återvändande och omtänksam förälder som hanterar sitt barns okända väg mot lycka.
Romanen innehåller, föga överraskande, anekdoter, istället läser jag ett staccato av korta meningar som inte riktigt tycks trivas tillsammans. Ett godtyckligt exempel:
Jag gick hemåt. Det var ett synnerligen milt väder. Jag tänkte: milt för jakt. Dan satt i fönstret, han höll utkik efter mig. Jag släppte ut honom. Det verkade som att han fick allt svårare att gå. Jag lämnade honom ute och gick för att titta igenom posten. Jag väntade på ett brev från Odette, hon hade sagt att hon skulle skriva till mig. Det var bara reklam och en inbjudan till återträff. Jag slängde brevet.
Nog att jag själv har en tendens att luta mig på långa meningar, men man ska inte gå till överdrift åt något håll och, som det sägs, omväxling förnöjer.
Djur tar upp mycket intressant: konflikten mellan stad och landsbygd, småstadsmentalitet, ålderdom, relationer, döden som något som drabbar en själv och döden som drabbar någon annan. Säkert lämpar den sig bra som bokcirkelbok, men jag kände nog ändå att jag hade förväntat mig något … bättre.