Länge leve klassikeråret 2019

Åtta månader är en lång tid.
     Åtta månader är en synnerligen lång tid att bara läsa böcker man inte känner sig särskilt sugen på bara för att man fyra månader tidigare kommit på att man ska ha ett klassikerår 2019.
     Jag har hittills hunnit läsa och lyssna på nitton stycken böcker skrivna 1969 eller tidigare, vilket är ungefär en i veckan. Helt okej tempo, med tanke på att jag utöver det hunnit läsa sju stycken som fallit under något av mina undantag. Men kontrasten mellan det nya och det gamla har blivit mycket, jag upprepar för emfas; mycket tydlig.
     Jag kastade mig in i mitt klassikerår i hopp om att den samtid som gör mig desillusionerad skulle klarna genom berättelser som överlevt både årtionden och århundraden. Skulle Brott och straff kunna förklara nazismens återkomst? Skulle Den snillrika riddaren Don Quijote av La Mancha bringa ljus över fenomenet fake news? Eller fanns det en tråd mellan Det går an och #metoo?
     Kanske, med välvillig läsning — vilket jag mer än försökt mig på — men ofta är klassikerna kantade av besvikelser.
     Två saker har blivit tydligare än alla andra under dessa fyra månader av klassikerpressande:
     1. Författarna skulle behövt hårda men välvilliga redaktörer. Brott och straff, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är alla hemskt långa, oerhört spretiga och med långa partier som är helt irrelevanta och avvikande i både stil och tema. De hade alla tre kunnat vara runt en tredjedel i textmängd och ändå rymma allting av vikt.
     2. Det var inte bättre förr. Sammantaget under all min tid som läsande individ — uppskattningsvis ungefär tjugofem år — har jag inte läst n-ordet så ofta som jag gjort under dessa fyra månader. Misogynin är påtaglig, kvinnorna i allmänhet sällan subjekt i verklig mening, ofta begränsade i både utrymme och handling. Det kan vara hur mycket tidsanda och kutym som helst, det kan till och med vara välvilligt, men i en global och modern litteraturvärld är det inte bra nog. I ett större perspektiv blir det tydligt hur ensidigt en klassikerstämpel kan delas ut.
     Det går absolut att argumentera för att jag kunde valt andra klassiker, vilket jag fortfarande gärna gör om någon har tips på fler från andra delar av världen än en svensk eller europeisk, vit och manlig.
     Sedan skulle jag ljuga om jag påstod att allt varit dåligt. Tvärtom. Mrs Dalloway som jag återupptäckte, Gösta Berlings saga och Winnie-the-Pooh håller hög klass, även med moderna mått mätt. Och Blott ett annat namn för ljus, Frankenstein och Det går an är klassiker som på många sätt lever upp till sin status, som överlevt genom tiden snarare än över den som de tre första exemplen. Det vittnar trots allt om att det finns en hel del att hämta även längre tillbaka.
     Men även om jag bland klassikerna tyckt att en tredjedel av böckerna varit bra och känts relevanta är det ett dåligt snitt. Jag tycker mig ha lärt känna min litteratursmak så bra vid det här laget att jag säkert tycker att åtminstone fyra femtedelar av alla böcker jag läser är läsvärda.1
     En före detta kollega hävdade att man bara skulle läsa böcker skrivna innan 1950. Jag vill nog inte hävda motsatsen, men nästan.
     De böckerna som jag klämt in mellan klassikerna har tydligt visat att det i samtidslitteraturen finns mycket att hämta för den som behöver kraft och tröst i en rämnande värld. Och jag har gång på gång i mitt läscelibat påmints om och funnit titlar som har större potential än klassikerna att fylla de hålrum som finns i mitt hjärta och i min hjärna. Därför måste jag återigen konstatera:
     Åtta månader är en lång tid.
     Åtta månader är en så pass lång tid att jag måste avsluta projektet i förtid. Det här är en dödsruna över klassikeråret 2019. Det varade i fyra månader och gjorde mig än klokare. I fortsättningen kommer jag läsa fler klassiker, men jag ska inte hitta på något så korkat som att enbart läsa dem. Det vet jag nu.

Show 1 footnote

  1. Vilket säkert märks på hur lite jag sågar. Samtidigt, och det här är väl en fotnot i fotnoten egentligen, försöker jag att läsa välvilligt även andra böcker, att försöka att se kvaliteter och relevans i allt jag läser. Det är kanske en last jag har.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 600 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!