---

If the observers and belligerents of recent critical debates could agree on anything, it would be that contemporary critical theory is confusing and confused. […] Contemplation of a chaos that threatens to overwhelm one’s sensible powers may produce, as Kant suggests, a certain exultation, but most readers are only baffled or thwarted, not filled with awe.

Det är januari 2010 och jag sitter med Jonathan Cullers On deconstruction (1982). Citatet är bokens första stycke och jag, 23 år, mycket studietrött och med den bestämda uppfattningen att jag är trögare än alla omkring mig, försöker förbereda mig för en muntlig tentamen om ”postmodernistisk litteratur” på magisternivå. Jag läser varje stycke av boken två, tre gånger och jag begriper ingenting. (Detta trots att jag skrev en lite väl lat b-uppsats i vilken jag analyserade Fabian Kastners roman Oneirine utifrån dess postmodernistiska drag.)

Jag har fortfarande kvar On deconstruction och varje gång jag känner ett uns av mallighet kastar jag en blick på den gula ryggen och översköljs genast av ödmjukhet.

Tiotalet år senare har mitt intresse för postmodernistisk litteratur trots Cullers omedvetna påverkan inte stillats, men det som tidigare känts som ett ganska ensamt fokus börjar runt omkring mig befolkas igen av en rad disparata röster som alla beskyller ”postmodernismen” för diverse, enligt dem, negativ påverkan på allt från råbiff och längdskidåkning till trumpismen, akademin och jämställdheten. Även med min ringa kunskap är det tydligt att kritiken inte verkar riktigt klok, men jag är inte helt hundra på varför. Lyckligtvis har litteraturprofessorn Frida Beckman skrivit en alldeles strålande bok betitlad Postmodernismen vilken jag önskar hade funnits att tillgå när jag studerade.

Beckman inleder med att peka på den begreppsförvirring som råder kring begreppet ”postmodernism”. Enkelt, möjligen lite för enkelt, kan det delas in i tre delar: 1. Det postmodernistiska teoribygget, vilket växte fram under efterkrigstiden och präglades av såväl Kalla kriget och den teknik- och samhällsutveckling som kom att lösa upp de materiella förutsättningarna för hur vi lever våra liv. Stora sanningar, som religioner och ideologier, visade sig inte längre kunna bära samhällen och människans förnuft, så omhuldat under modernismen, hade lätt till massavrättningar i industriell skala. 2. Den postmodernistiska estetiken som sökte kringgå modernismens funktionalism, återinförde det lekfulla, löste upp gränserna mellan högt och lågt och ifrågasatte de tidigare självklarheter som rört kulturskapandets förutsättningar. Och 3. Det postmoderna tillståndet, vilket måste sägas vara allt det övrigas förutsättning.

Det postmoderna tillståndet förutspåddes av de tänkare som, påpekar Beckman, mycket sällan kallade sig postmodernismer och mycket sällan med enkelhet gick att gruppera tillsammans. Huvudsakligen berörde de vad som ibland kallas för senkapitalismen, det vill säga en ordning där marknaden eller ekonomin är allt annats syfte och mål. Med framväxten av nya kommunikationsvägar, först etermedier och sedan internet blev information inte bara allmängods utan även oöverblickbart och en vara överställd alla andra varor. Senkapitalismen och det postmoderna tillståndet bör på goda grunder kritiseras i den mån den gjort post-sanning och desinformation, övervakningskapitalsm och reality-teve till fundamentala delar av vårt samhällsbygge. De tänkare som diskuterade postmodernism var sällan, för att inte säga aldrig, förespråkare av tillståndet, tvärtom försökte de förstå den samtid de såg och levde i. Ett nog så svårt jobb.

Men kritiken som den formuleras i dag och med pånyttfödd kraft (postmodernismen i sin egen rätt diskuterades som livligast under 1900-talets sista decennier) bygger på i bästa fall okunskap, i annat fall förljugenhet, där målet tycks vara att skjuta budbärarna snarare än att granska de bakomliggande orsakerna till det postmoderna tillståndet. Beckman visar på ett föredömligt sätt hur postmodernismen gång på gång missförstås och vantolkas, men också hur postmodernismen, om så bara ytligt förstådd, kan bli ett kraftfullt analysverktyg för många av vår tids stora frågor, i synnerhet när vi progressiva krafter tycks behöva kämpa för att behålla de rättigheter som vunnits och tagits för givna.

Ett bekymmer som den postmodernistiska teoribildningen dragits med är ett till synes nihilistiskt anslag. Om allt vi tagit för sant kan vridas och vändas på, hur ska vi då kunna hitta en väg framåt? En halmdocka som Beckman effektivt tar död på är frågan om just denna brist på sanningsanspråk. Hon argumenterar för att detta ältande av etablerade sanningar inte är ett förkastande av sanningar. Tvärtom leder det till fördjupade, eller sannare, sanningar, men det kräver också att vi vågar studera dem närmare och accepterar att saker är komplexa och nyanserade. Det handlar inte om att negligera obestridliga faktum, men tolkningen av och berättelserna om sanningarna rymmer ofta delar som kan hamna i skymundan. Västvärldens förtryck av övriga världen byggde på påstådda sanningar om vita människors överlägsenhet, mäns privilegierade särställning jämfört med kvinnornas byggde på påstådda sanningar om könsroller, och så vidare och så vidare. Exemplen är otaliga. Att söka svar med fler perspektiv, en mångfald av röster, är att vörda sanningsanspråken.

Så för att, slutligen, återknyta till den muntliga examinationen som Culler hade gjort mig rejält nervös inför, fick jag frågan om ifall jag inte tyckte att det postmodernistiska perspektivet ledde till uppgivenhet. Jag svarade tveklöst ”nej”. Jag minns inte vad jag svarade i övrigt, säkert något förvirrat, men jag motiverade det nog ändå så pass väl att jag klarade tentan med ett mycket neutralt ”godkänd”. Sedan dess har jag tänkt mycket på det där, inte varje dag kanske, men varje månad säkert, för nog finns där ett korn av nihilism ändå, något som jag har svårt att för mig själv förklara och förlika mig med. Om jag då, 13 år innan boken ens fanns, hade läst Postmodernismen och fått ta del av Beckmans tydliga förklaringar och skarpa argumentation hade jag känt mig mycket mer säker, och nu, 14 år senare kan jag äntligen släppa tvivlet. Tack!