Under en av mina otaliga turer i bloggvärlden surfade jag in på Marcus Birros blogg. Jag har tyvärr inte läst något av honom än, men jag hörde honom mycket på Radio Östergötland ett tag och uppskattade verkligen det jag hörde. Av nyfikenhet läste jag lite på bloggen, klickade vidare till hans länkar och fick där se något som kallades Kulturmanifestet. Jag började förstås läsa på den sidan också, eftersom jag tycker sådant är intressant.
Vi när en oro att kulturens mångfald kommer begränsas eller på sikt försvinna helt om all kultur alltid i alla lägen ska tvingas bära sina egna kostnader. Vi vänder oss emot en utveckling där allting ska definieras efter hur mycket pengar det drar in. Kultur borde få vara en fredad zon. Det har vi råd med. Kultur är för viktigt för att helt överlämnas åt marknadens villkor. Kulturen har sina egna villkor. Vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?
Det kan jag verkligen skriva under på (och jag har tagit upp det tidigare, bland annat flyktigt här).
Jag anser mig verkligen inte vara någon kultursnobb. Jag uppskattar alla möjliga kulturyttringar, stora eller små, kommersialiserade eller smala. Det är bara att se på mina recensioner eller på vilken musik jag lyssnar på för att få det bekräftat. Det var länge sedan jag ansåg att någon på allvar hade fel i sitt tyckande, även om jag inte höll med. Vad jag istället anser är att all kultur har ett existensberättigande och därför inte bör vara styrt av kapitalistiska intressen enbart. Staten har, enligt mig, en skyldighet att hålla Sveriges kulturliv rikt och gör de inte det har de misslyckats (det spelar i det läget ingen roll vilken färg regeringen har). Det spelar ingen roll om det är genom bidrag, stöd eller projekt så länge det görs.
Även jag när en oro att kulturens mångfald kommer begränsas. Därför är det för mig självklart att göra alla mina läsare uppmärksamma på Kulturmanifestets existens. Därför är det för mig självklart att skriva på sidans namninsamling.
En cynisk läsare kan fråga sig: ”Vad ger det här? Vad kommer hända efter att jag skrivit på?” Jag vet inte, men som den idealist jag är måste jag försöka övertyga andra om att något kan göras, eftersom jag själv är övertygad. Det kanske inte leder någonstans, men det är alltid värt ett försök.