Jules Verne, i översättning av Eyvind Johnson, inläst av Peter Haber
7 h 34 min. Bonnier Audio 2010 (1873)
När jag läste Jules Vernes (1828—1905) roman Jorden runt på 80 dagar första gången var jag kanske 13 år. Jag mindes inte särskilt mycket av den läsningen, men något med känslan har stannat kvar i mig genom och efter både Around the world in 80 days with Michael Palin (1989) och 80 days (2014). Det är detta något som jag sökte när jag nu gav mig på den igen. Fann jag det?
Jag är inte särdeles berest, visserligen geografiintresserad men jag har förmodligen gjort min sista flygresa och det begränsar vad jag kommer att få uppleva i framtiden.1 Jag vet inte ens om jag är en särskilt god turist, när allt kommer omkring, men till skillnad från romanens huvudperson Phileas Fogg Esq. är min synbara distans huvudsakligen blygsel. För Fogg, däremot, tycks distans vara den nollpunkt vid vilken hans temperament vilar när inget extra extraordinärt sker. Hur som helst!
De flesta kan historien i runda slängar. Efter att en usel skurk stulit £55 000 från Bank of England bedyrar rikemannen Fogg att en resa runt jorden, ja, det kan man göra på 80 dagar. De övriga medlemmarna i Reformklubben tvivlar så till den milda grad att ett vad måste ingås. Med omedelbar verkan ger sig den annars statiske Fogg ut på sin resa tillsammans med sin sedan några timmar anställda betjänt Passepartout. Från London via Suez och Aden, via Indien, Yokohama, San Francisco och New York är det meningen att Fogg inom 1 920 timmar återigen ska kliva in på Reformklubben 20.45, annars förlorar han £20 000. Att Foggs signalement på pricken stämmer överens med tjuvens gör saken mer bekymmersam.
Det är en förvånansvärt strapatsfri resa ändå. Det händer en hel del, javisst, men ingenting som påverkar tidsplanen annat än i sista stund, egentligen. Det vore kanske märkligt annars, om vadet var förlorat redan innan halva resan var gjort hade boken blivit ganska tam, men rent dramaturgiskt känns vägen rak, som att de små hacken i berättelsen varken gör till eller från. Jag har en känsla av att det är vanligt att det är så i klassikerna (utan vidare närstudie). Det märkliga är att det inte gör särskilt mycket. Vernes prosa (i Eyvind Johnsons översättning) flyter på, både intresserar och roar på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig. Det är riktigt bra, helt enkelt. Att boken och översättningen dras med en visst kolonialt perspektiv är inte heller så konstigt, men där framstår ändå Fogg som en förhållandevis progressiv huvudperson, så rimlig att även tidens orimliga inställning till saker och ting händelsevis får ett annat ljus på sig.
Och ja, exakt den känsla, om möjligt ännu starkare, som jag hade när jag först läste den och senare såg olika yngel av den, infann sig nu. Jag vill stanna i jorden runt-resan, fortsätta ett varv till och ett varv till. Det är ett gott betyg.