Jojo Moyes, i översättning av Helen Ljungmark, inläst av Gunilla Leining
12 h 45 min. Printz Publishing 2019 (2019)
På 1930-talet vurmade USAs first lady Eleanor Roosevelt för läsning och initierade ett projekt för att starta ridande bibliotek i de oländigaste delarna av landet, exempelvis Appalacherna. Kvinnor anställdes för att dagligen rida runt och leverera böcker till husen i trakterna för att på så sätt öka läskunnigheten. Ungefär så var det nog i verkligheten också, men bakgrunden är från engelska Jojo Moyes (f. 1969) historiska roman Bergens stjärnor som har dessa mobila bibliotek som förlaga.1
Romanens frontfigur är engelska Alice som gifte sig med den betagande Bennett van Cleve och följde med honom hem, över Atlanten, till Kentucky och ett händelse- och kärlekslöst liv i den lilla hålan med den konsverativa världsbilden. När det ridande biblioteket ska startas anmäler hon sig frivillig, mot familjens gottfinnande, och blir en del av litteraturens kärntrupp. Men, föga förvånande, finns det dem, företrädesvis män med befogenheter, som tycker att den enda bok som behöver läsas är bibeln och att kvinnor minsann inte ska vara ute i bergen. En av dem råkar vara Alices svärfar.
Bergens stjärnor får väl ändå anses tillhöra de böcker som har ett mer lättsamt anslag, och inget fel i det. Figurerna blir stundtals lite väl klichéartade och problemen lite väl förutsägbara, inte ens de som ska bryta mot sina egna ramar blir särdeles överraskande. För en berättelse med mindre intressant miljö och mindre tilltalande fokus hade jag nog tröttnat omgående, men de ridande bibliotekarierna är häftiga och denna dramatisering gör dem på något sätt rättvisa. Man känner vädrets makter, förbannar de motsträviga krafterna i samhället, och gläds med dem som får finna tröst, frändskap eller bara ett recept i en bok levererad till dörren. Det är också, naturligtvis, extra tilltalande att läsa ett romantiskt äventyr om några som har, på det stora hela, samma yrke som en själv. Jag skäms inte för att skriva det, Bergens stjärnor spelar på rätt strängar för mig. Jag är också, har det visat sig, ganska svag för berättelser som utspelar sig på amerikansk landsbygd. Det är något med miljöer, ortsnamn och skalan som jag trivs i på något sätt. Då verkar det inte spela så stor roll om det är Bergens stjärnor, Red Dead Redemption 2 (2018) eller Fargo (1996).
Moyes är en väldigt populär författare och jag kan förstå det, även om det inte är min kopp te. Skulle hon skriva andra böcker som på olika sätt bockar av punkter på min gilla-lista kan jag tänka mig att återkomma till henne, men annars nöjer jag mig gott med Bergens stjärnor.