Isabelle Ståhl, inläst av författaren själv
6 h 35 min. Natur & Kultur 2017 (2017)
Verkligheten blir allt mindre verklig och allt mer relationer knyts den digitala vägen, hur ska man då träffa någon att leva tillsammans med? För huvudpersonen i Isabelle Ståhls (f. 1988) debutroman Just nu är jag här dras frågan till sin spets.
Elise lever sitt liv i telefonen, träffar män via Tinder och närläser deltagarlistorna på evenemangen på Facebook för att se om dit kommer några intressanta människor. Ibland får hon ett sms om att hoppa in som butiksbiträde och oftast sitter hon av universitetskurser. Tillvaron är ett enda provisorium som hon inte finner vägen ur. Drömkillen Victor går på samma kurs och när de blir tillsammans krackelerar hans fasad eller om det är Elises dröm som vittrar framför hennes ögon.
Verklighetens Victor är pedantisk, planerar maniskt och gnäller på Elise. Hon är å andra sidan tvärtom, lever i nuet med samma intensitet som Victor lägger fram glasunderlägg under hennes vinglas. Det enda de tycks ha gemensamt är hur de håller varandra som känslomässig gisslan. Hon ljuger och tycks inte riktigt delta i deras förhållande, han lämnar inte något utrymme för hennes vilja någonstans i avståndet mellan dem.
Ståhl ringar in samtiden med kuslig precision, hur internetlogiken spiller över i verkligheten och specialeffekterna på tv gör fiktionen verkligare än livet. Dejtande där ”Kunder som dejtat honom har också dejtat dessa” och ”Recensera din upplevelse” inte är många steg bort och sökandet efter det bästa, det perfekta, det som uppfyller varje punkt på önskelistan står i vägen för att hitta något att landa mjukt i (vilket näppeligen är Victor).
Rastlöshet och rotlöshet ryms i varje ord av Just nu är jag här, inte ens titeln lovar något annat än nuet. Ståhls roman är en pusselbit för att förklara och beskriva millennie-generationens förutsättningar, utan att för den sakens skull komma med pekpinnar. Det är överlevnaden som står på spel.