Daniel Ståhl
425 s. Egen utgivning 2021 (2021)
Klockan står på en minut i halv nio. Midnatt närmar sig, minut för minut, och med det: ja, vad? Slutet, kanske. Om inte annat slutet på Daniel Ståhls1 (f. 1982) sonettkrans Requiem med undertiteln ”In memory of all that should have been”.
Som flitiga läsare här kanske uppfattat är sonettkransen en favorit hos mig. Grundprincipen där är att man flätar samman femton sonetter genom att återanvända första och sista raderna. I Ståhls tappning är det inte femton, utan 211 sonetter som knyts ihop om än något mindre intrikat, bara första raderna men inte mindre imponerande. Det gör Requiem till ett mastodontverk bara i rent omfång, och det börjar så här:
A lofty giant tears herself asunder
By ocean’s waves flung onto jagged rocks
The wail of metal warping, booming thunder
Its deadly cargo breaks its prison locksShe bleeds the viscid blood of human kind
The liquid death distilled from life of old
To utmost noxious potency refined
It gushes out of frothy waves enfoldA devil’s bargain, will-less and unsought
For deadly poison spilt is poison spared
One bird by gleaming sticky sludge is caught
Another breaks yet free, her feathers baredIt leaps from life to life all unopposed
To nascent spawn; a vicious circle closed
Så som jag förstår Requiem är det mänsklighetens sista dagar som rullas fram, en minut i taget. Bokstavligt, för varje uppslag har urtavlan med visarna som sakta rör sig framåt, på samma gång uppenbart och obevekligt. Som kontrast finns en jätte — En kraft? En gud? Tiden? Jorden? — stilla iakttagande och omutbar. Mänsklighetens temperament skiftar men klockan går alltjämt. Stroferna är rika och ödesmättade och även om Ståhl (ännu) inte gjort samma avtryck som tidigare giganter, tycker jag ändå att man kan skönja exempelvis Aniara (1956) eller Paradise Lost (1667) i Requiem.2 Sonetterna skänker ett klassiskt drag, om inte annat.
Jag tycker Requiem är häftig. Det finns något avundsvärt i både anspråk, omfång och ambition och det bör premieras. Kanske läste jag den lite för långsamt för att till fullo svepas med av helheten, men oavsett vilket tycker jag att Ståhl förtjänar en större läsekrets.
Roligt att du tyckte om boken! Det är alltid särskilt kul med svenska läsare :)
Ja, det var en gemensam vän (om jag förstått saken rätt) som tipsade mig om den med utgångspunkten att jag gillar knepiga diktknutar. :-D
Noterade att den inte finns på något bibliotek i Sverige, vilket känns … lite tråkigt.
Visst är det tråkigt. Du som är bibliotikarie – hur tar man sig bäst till svenska bibliotekshyllor? :)
Ett jätteviktigt första steg är att finnas hos Adlibris för storkunder. Jag handlade den via Bokus och hittade den inte hos Adlibris när jag sökte förut idag. Tyvärr sker i princip alla köp via upphandlade leverantörer och det kan vara begränsande. Jag vet inte om det finns någon Lulu-spärr (för visst är det därigenom du trycker?) som ställer till det.