Ingrid Sjöstrand, omslag formgett av Kerstin Abram-Nilsson
94 s. Författarförlaget 1979 (1979)

Jag upplever det alltid svårt att skriva om för mig nya författarskap där upphovspersonen i fråga varit verksam under decennier och haft en stadig utgivning under dessa år. Just så är det med Ingrid Sjöstrand (1922—2020). Sjöstrand skrev under 1950-talet krönikor, från 1960-talet gav hon ut böcker publicerades långt efter sin 90-årsdag. Kan jag ens skriva något meningsfullt efter bara ett litet nedslag?
     Diktsamlingen Det blåser en sol kom till mig av en slump, men om någon bok ska kunna ringa in ett liv är det nog den. Sjöstrand skriver främst om kvinnliga erfarenheter och politiken som bor i dem och jag läser diktsviten som ett tidspann som börjar i ett barn som upptäcker världen, fortsätter i uppväxt och moderskap och slutar i ålderdom. Varje tid har sin egen visdom ur vilken Sjöstrand öser. Och det är lätt att engageras, lite på samma vis som jag kände när jag läste Jenny Wrangborg (även om inspirationen förstås snarare gått i omvänt håll). Sjöstrand kallar också sina dikter för ”systror”, en tydlig signal om solidariteten med medsystrarna och det feministiska perspektiv som bor i poesin.
     Genom sitt författarskap och sitt samhällsengagemang ska Sjöstrand dessutom konsekvent ha fört fram åsikter bland om barnrätt, nedrustning och miljömedvetenhet. Även detta går att finna i Det blåser en sol även om ingen dikt så effektivt rymmer orättvisornas raseri så som ”Elda under din vrede gör”:

Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas
inför våra ögon
Elda under din vrede

Där har vi en trosbekännelse för det tjugoförsta århundradet som heter duga.
     Och många av dikterna bär samma eller liknande form, tillgängliga och konkreta, men fulla av liv. Alla är däremot inte lika fyllda av kamp. Här är en annan favorit:

Du som tycker
att dagarna går
och livet flyr
Tag dej samman
och gör nånting
onyttigt

Jag är glad att Sjöstrand kom till mig och i synnerhet i form av Det blåser en sol. Det är en sorts poesi som funkar bra för mig och som jag, utan att göra det instrumentellt, behöver. Och ärligt talat, jag tror det gäller fler än mig.